верх

верх m

1. topp, bergstopp, spets, överdel, övervåning, tak, ås, råge, höjd, höjden (högsta graden av någon egenskap)

   смотре́ть с ве́рха ба́шни

   betrakta från ett torns höjd

   на верху́ сла́вы

   på ärans höjd

   Э́то верх глу́пости!

   Det är höjden av dumhet!

   верх иску́сства

   höjden av konst (det högsta konsten kan åstadkomma)

   э́то верх несча́стия

   det är höjden av otur (olycka)

2. (bildligt) överhand, övertag, överlägsenhet

   его́ мне́ние одержа́ло верх

   hans mening fick överhanden (segrade, blev gällande)

   одержа́ть верх над врага́ми

   få övertag över (besegra) fiender

   чита́ть по верха́м

   läsa flytande

3. (bildligt, endast plural) höjdarna, ledningen, överklassen, makthavarna
4. (textilier, kläder) rätsida, ovansida, ovanläder, mössa, huva, utsida, ovanmaterial (motsats till linning eller foder)
5. (fordonsteknik) huv, sufflett

   дро́жки с ве́рхом

   sufflettdroska

Användning: Plural nominativ och ackusativ är верхи́ [1,3] och верха́ [4,5]

Användning: En äldre ordbok påstår att genitiv singular även kan vara ве́рху med exemplet: смотрѣ́ть съ ве́рху ба́шни.

Besläktade ord: вверх, вверху, верхний, верховенство, верховица, верховник, верховность, верховный, верховой, верховый, верховье, верхогляд, верхом, Верхсуд, верхушка, вершина, завершать, завершение, завершить, наверх, навершие, сверх-, сверху, свершать, свершение, свершить, совершать, совершить