Kvävedioxid

Från ett miljöperspektiv är kvävedioxid en av de största luftföroreningarna i den industrialiserade världen av två anledningar; Dels är i sig mycket irriterande på luftvägarna, dels bidrar till bildandet av marknära ozon genom att den bildar fria syreradikaler när den bryts ner av ultraviolett ljus.

${\displaystyle {\rm {NO_{2}\ {\xrightarrow {UV}}\ NO+O}}}$ 

${\displaystyle {\rm {O_{2}+O\rightarrow O_{3}}}}$ 

Det leder inte till någon nettoproduktion av ozon eftersom förekomsten av kväveoxid bryter ner ozonet i de ursprungliga beståndsdelarna.

${\displaystyle {\rm {NO+O_{3}\rightarrow NO_{2}+O_{2}}}}$ 

Mängden ozon beror alltså på mängden UV-ljus och är därmed högre på dagen.

Dessutom står NO₂ i jämvikt med sin dimer (dikvävetetraoxid) som agerar som reservoar och förhindrar att allt NO₂ bryts ner under dagtid.

${\displaystyle {\rm {2\ NO_{2}\rightleftharpoons N_{2}O_{4}}}}$ 

I miljöstudier nämns ofta kväveoxider, NO_x, vilket är en blandning av kvävedioxid, NO₂, och kväveoxid, NO.

Industriellt används kvävedioxid i framställningen av konstgödsel genom Ostwald-processen, där kvävedioxid får reagera med vatten för att bilda salpetersyra.^[1]

Kvävedioxid i luft står i jämvikt med luftfuktigheten;

${\displaystyle {\rm {2\ NO_{2}+H_{2}O\rightleftharpoons HNO_{3}+HNO_{2}}}}$ 

De två syrorna som bildas, salpetersyra och salpetersyrlighet, faller ner med nederbörden och försurar;

${\displaystyle {\rm {HNO_{3}+H_{2}O\rightarrow NO_{3}^{-}+H_{3}O^{+}}}}$ 

${\displaystyle {\rm {HNO_{2}+H_{2}O\rightarrow NO_{2}^{-}+H_{3}O^{+}}}}$ 

Nitratjoner (NO₃^-) och nitritjoner (NO₂^-) samt sura oxoniumjoner bildas. Nitratjoner tas dock upp av växter i mycket hög grad och verkar där även gödande. Växterna använder nitratjonen. Först reduceras den i växten till en ammoniumjon, NH₄⁺. Ammoniumjoner använder växterna i bildningen av aminosyror och proteiner med mera. Nitritjoner är kemiskt instabila och oxideras till nitratjoner.

• Kväveoxid
• Dikväveoxid