Herman Grimm

Herman Grimm
Född	6 januari 1828[1][2][3] Kassel[4]
Död	16 juni 1901[1][2][3] (73 år) Berlin[5]
Begravd	Alter St.-Matthäus-Kirchhof Berlin[6]
Medborgare i	Konungariket Preussen
Utbildad vid	Leipzigs universitet
Sysselsättning	Konsthistoriker[7], essäist, universitetslärare, författare[8], litteraturhistoriker
Arbetsgivare	Humboldt-Universität zu Berlin
Maka	Gisela von Arnim
Föräldrar	Wilhelm Grimm
Utmärkelser
Maximiliansorden för konst och vetenskap (1891) Pour le Mérite för vetenskap och konst
Redigera Wikidata

Herman Friedrich Grimm, född 6 januari 1828 i Kassel, död 16 juni 1901 i Berlin, var en tysk författare och konsthistoriker. Han var son till språkforskaren och sagosamlaren Wilhelm Grimm.

Grimm studerade juridik i Berlin och Bonn, bedrev sedan filologiska och historiska forskningar och utnämndes 1872 till professor i konsthistoria vid universitetet i Berlin. Grimm, som var gift med en dotter till Bettina von Arnim, var en ytterst mångsidigt lärd och en inspirerad novellist. Naturligt nog var han efterromantiker och delade tron på geniets suveränitet. Däremot hatade han allt pedanteri i metoder och hängav sig gärna åt paradoxer och ordlekar.

Grimms huvudarbete, Leben Michelangelos (1860–1863) är inte bara en konsthistorisk monografi, utan även en omfattande kulturskildring. Grimm översatte Giorgio Vasaris bok om Rafael (1872) samt utgav tidskriften Über Künstler und Kunstwerke (1865–1867), som han själv skrev. Det biografiskt kritiska Goethe (1877) var av stor betydelse, emedan det i hög grad åter ökade intresset för studiet av Goethe. Grimms sista större arbeten var Homer (1890–1895, två band) och Beiträge zur deutschen Kulturgeschichte (1897).

• Armin (1851, skådespel)
• Traum und Erwachen (1854, dikt)
• Demetrius (1854, sorgspel)
• Novellen (1856)
• Unüberwindliche Mächte (1867, roman)
• Essays (1859)
• Neue Essays (1865)
• Zehn ausgewählte Essays (1871)
• Fünfzehn Essays (1875)
• Fragmente (1900–1902, 3 band)

• Grimm, 4. Hermann i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1909)