Gallium

	Gallium
Al; ↑; Ga; ↓; In	Zink ← Gallium → Germanium
Generella egenskaper
Relativ atommassa	69,723 u
Utseende	Silvervit
Fysikaliska egenskaper
Densitet	5 904 kg/m³ (273 K)
Aggregationstillstånd	Fast
Smältpunkt	302,91 K (30 °C)
Kokpunkt	2 477 K (2 403 °C)
Molvolym	11,80 × 10-6 m³/mol
Smältvärme	5,59 kJ/mol
Ångbildningsvärme	258,7 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie	130 (136) pm
Kovalent radie	126 pm
van der Waalsradie	187 pm
Jonisationspotential	Första: 578,8 kJ/mol; Andra: 1 979,3 kJ/mol; Tredje: 2 963 kJ/mol; Fjärde: 6 180 kJ/mol; (Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration	[Ar] 3d10 4s2 4p1
e− per skal	2, 8, 18, 3
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd	1; 3
Oxider (basicitet)	amfoterisk
Elektronegativitet	1,81 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstruktur	ortorombisk
Ljudhastighet	2 740 m/s
Elektrisk konduktivitet	6,78·106 A/(V × m)
Mohs hårdhet	1,5
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
	SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Gallium är ett metalliskt grundämne. Det har egenskapen att när det hålls i handen tillräckligt länge så smälter det, då det har en smältpunkt på +30°C. Bland metallerna delas denna egenskap enbart med francium (smältpunkt +27°C) och cesium (smältpunkt +28°C). Kvicksilver smälter vid −39°C och rubidium vid +39°C.

Egenskaper

Galliums densitet är högre i flytande fas än i fast, vilket är en ovanlig egenskap hos metaller. Denna egenskap delas endast med vismut och germanium. Metallen är mycket mjuk och silverglänsande, och är vid rumstemperatur beständig mot luft och vatten, men angrips av halogener och syror. Kemiskt påminner den starkt om aluminium.

Användning

Galliums största användningsområde är som beståndsdel i halvledare, till exempel GaN och GaAs.

Gallium är unikt på det sättet att det har en hög kokpunkt. Det kan därför användas i högtemperaturtermometrar som mäter från rumstemperatur till extrema temperaturer.

Den utnyttjas vidare i lågsmältande legeringar (med tenn smältpunkt 232°C) som används som smältsäkringar och värmeväxlare.

Förekomst

Gallium förutsågs 1871 av Dmitrij Mendelejev och upptäcktes 1875 av fransmannen Paul-Émile Lecoq de Boisbaudran när han studerade mineral från Pyrenéerna. Han namngav den nyupptäckta metallen efter Gallien, det gamla romerska namnet på hans hemland.^[2]

Ämnet är sällsynt (medelhalt 15 g/ton i jordskorpan) och utvinns vanligen ur aluminium- och zinkmineral, där det förekommer i låg halt.

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

Noter

^ Gunnar Hägg, Allmän och oorganis kemi, Almqvist & Wiksells 1963, sid 606.
^ Man bör dock notera att upptäckarens namn, Le Coq, betyder "tuppen" på franska, det vill säga Gallus på latin, vilket lett till ett ifrågasättande av namngivningen. Se Gallium på Elementymology & Elements Multidict för en något utförligare utläggning. Se även Gallium på WebElements.

Källor

Bra Böckers lexikon, 1975

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör Gallium.
Bilder & media

[1] Gunnar Hägg, Allmän och oorganis kemi, Almqvist & Wiksells 1963, sid 606.

[2] Man bör dock notera att upptäckarens namn, Le Coq, betyder "tuppen" på franska, det vill säga Gallus på latin, vilket lett till ett ifrågasättande av namngivningen. Se Gallium på Elementymology & Elements Multidict för en något utförligare utläggning. Se även Gallium på WebElements.

[1]