Anders Appelgren

Anders Appelgren, född 1670, död 20 juni 1716, var en svensk officer.

Anders Appelgren var son till presidenten i kammarrevisionen Nils Appelgren. Han blev löjtnant vid fortifikationen i Livland 1693, fänrik vid livgardet till fot 1694, löjtnant där 1696, kapten 1700 och major 1706. Den 14 januari 1709 blev han överste och chef för Östgöta infanteriregemente.

Appelgren deltog med utmärkelse i alla Karl XII:s fälttåg 1700-09. Under fälttåget i Ryssland 1707-09 var han chef för gardets grenadjärbataljon. Det var Appelgren som med 300 grenadjärer under kungens befäl gick först över Weichsel och i slaget vid Holowczyn gick hans bataljon främst bland de trupper som först över Vabitj med uppgift att skilja ryssarnas norra grupperingar mot centern. I september 1708 var han med på Anders Lagercronas olyckliga expedition och skickades i november samma år sedan Karl XII gått över Desna med ett detachement om 400 man i förväg till Baturyn för att där slå en bro över Sejm.

Appelgren tillfångatogs av ryssarna i slaget vid Poltava 28 juni 1709. Under hela sin fångenskap vistades han i närheten av Moskva. Av Carl Piper föreslogs han till utväxling jämte denne själv mot prinsen av Imeretien och Ivan Trubetskoj, och fördes därför i slutet av 1710 till Sankt Petersburg. Utväxlingen blev dock aldrig av, och i början av 1711 fick Appelgren återvända till Moskva. I slutet av 1714 blev Appelgren överfallen och misshandlad av en ung bojar. Han fördes till Jerusalemklostret, där han avled.

• Anders Appelgren i Svenskt biografiskt lexikon