Rambeslut

Ett rambeslut är en typ av bindande rättsakt som tidigare kunde antas av Europeiska unionens institutioner. Rättsakten användes för att utfärda europeiska ramlagar för att harmonisera de nationella lagstiftningarna inom unionen i frågor som rörde polissamarbete och straffrättsligt samarbete.^[1] Även om sådana rättsakter inte längre kan antas består rättsverkan för tidigare antagna rambeslut till dess att de upphävs eller ersätts.^[2]

De fortfarande gällande rambesluten liknar direktiv; de är bindande för unionens medlemsstater med avseende på det resultat som ska uppnås, men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet. De saknar dock under alla omständigheter direkt effekt,^[1] och kan således inte åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag.

Rambeslut inrättades som en typ av rättsakt genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, och ersatte den tidigare typen av rättsakt gemensam åtgärd, som hade inrättats genom Maastrichtfördraget den 1 november 1993. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, överfördes polissamarbete och straffrättsligt samarbete till överstatlig nivå och möjligheten att anta rambeslut upphörde. Sedan dess har många rambeslut ändrats, upphävts eller ersatts av direktiv eller, i vissa fall, förordningar, medan andra fortfarande är i kraft i oförändrad form.

Den rättsliga formen för rambeslut reglerades ursprungligen av artikel 34.2 i fördraget om Europeiska unionen:^[1]

Även om denna artikel upphävdes genom Lissabonfördraget den 1 december 2009 består rättsverkan enligt denna bestämmelse för tidigare antagna rambeslut.^[2] I likhet med direktiv är de fortfarande gällande rambesluten således endast bindande för unionens medlemsstater och enbart med avseende på det resultat som ska uppnås. Till skillnad från direktiv saknar dock rambesluten under alla omständigheter direkt effekt.^[1]

Rambeslut antogs av Europeiska unionens råd med enhällighet på initiativ av en medlemsstat eller Europeiska kommissionen och efter samråd med Europaparlamentet.^[1]

De fortfarande gällande rambesluten är utformade enligt vissa gemensamma bestämmelser för rättsakter. Ett rambeslut består av tre delar: ingressen, artikeldelen och eventuella bilagor.^[3] Artikeldelen utgör den normativa delen av rättsakten och är uppdelad i artiklar.^[4] Till skillnad från direktiv och beslut innehåller rambesluten ingen avslutande artikel som fastställer till vem eller vilka de riktar sig eftersom rambesluten alltid riktar sig till medlemsstaterna.

De sista rambesluten antogs den 30 november 2009, dagen innan Lissabonfördraget trädde i kraft. Ett rambeslut trädde i kraft den dag som angavs i rättsakten, i regel samma dag som dess offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning. EG-domstolen var behörig att granska lagenligheten av ett rambeslut om en medlemsstat eller Europeiska kommissionen väckte talan om ogiltigförklaring inom två månader från den dag då rambeslutet hade offentliggjorts.^[5]

Medlemsstaterna var förpliktade att sätta i kraft de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att genomföra ett rambeslut. Varje rambeslut fastställde den tidsfrist inom vilken medlemsstaterna var tvungna att ha vidtagit alla nödvändiga genomförandeåtgärder. I regel var denna tidsfrist minst ett år. Alla genomförandebestämmelser var tvungna att innehålla en hänvisning, eller åtföljas av en hänvisning, till rambeslutet. Medlemsstaterna skulle underrätta Europeiska unionens råd och kommissionen om de genomförandeåtgärder de vidtog och överlämna texten till alla genomförandebestämmelser till rådet och kommissionen.

De fortfarande gällande rambesluten är endast rättsligt bindande för medlemsstaterna. De saknar direkt tillämplighet och deras bestämmelser har därför först behövt införlivas av medlemsstaterna i deras nationella lagstiftningar för att få full rättsverkan. Rambeslut saknar även direkt effekt och kan därför inte åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag.^[1][6][7] Till skillnad från direktiv saknar ett rambeslut direkt effekt även om det inte har införlivats korrekt av en medlemsstat. Däremot kan ett rambeslut ha indirekt effekt enligt EU-domstolens rättspraxis.^[8]

Europeiska kommissionen och EG-domstolen hade ursprungligen begränsade befogenheter i förhållande till rambeslut. Kommissionen saknade möjlighet att väcka talan om fördragsbrott vid EG-domstolen mot en medlemsstat som inte införlivade ett rambeslut korrekt. EG-domstolen var endast behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av rambeslut som inte kunde lösas av Europeiska unionens råd inom sex månader. EG-domstolen saknade även behörighet att meddela förhandsavgöranden om giltigheten och tolkningen av rambeslut på begäran av en nationell domstol, utom i de medlemsstater som hade medgett detta genom en särskild förklaring.^[9] Samtliga dåvarande medlemsstater utom Danmark, Frankrike, Irland och Storbritannien avgav dock sådana förklaringar i samband med Amsterdamfördragets ikraftträdande.^[10] Senare avgav även Frankrike samt Cypern, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovenien, Tjeckien och Ungern sådana förklaringar.^{[11][12][13][14]} Bulgarien, Estland, Malta, Polen och Slovakien avgav däremot inga sådana förklaringar efter att de hade anslutit sig till unionen.

Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, upphörde möjligheten för Europeiska unionens råd att anta rambeslut. De tidigare antagna rambesluten fortsatte dock att gälla.^[2] Under en övergångsperiod på fem år fortsatte kommissionen och EU-domstolen att ha begränsade befogenheter i förhållande till rambeslut, såvida inte ett rambeslut ändrades. Vid övergångsperiodens slut den 1 december 2014 upphörde dessa övergångsbestämmelser och därmed fick kommissionen och EU-domstolen samma befogenheter i förhållande till de fortfarande gällande rambesluten som till andra rättsakter.^[15][16] På grund av en särskild undantagsklausul hade Storbritannien möjlighet att utträda ur de rambeslut som landet inte längre ville omfattas av på grund av institutionernas utökade befogenheter.^[15]

I en särskild förklaring som fogades till Lissabonfördraget uppmanade den regeringskonferens som antog fördraget att unionens institutioner skulle sträva efter att i lämpliga fall ändra eller ersätta de fortfarande gällande rambesluten under den femåriga övergångsperioden.^[17] En del rambeslut har sedan dess ändrats, upphävts eller ersatts, men många är fortfarande i kraft.

Nedan anges en fullständig förteckning över de rambeslut som antogs av Europeiska unionens råd mellan Amsterdamfördragets ikraftträdande den 1 maj 1999 och Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009.

• Direktiv
• Europeiska unionens tre pelare
• K.3-konvention

EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.