Kyrkstad

Karta över alla koordinater från Wikimap eller OSM
	Exportera alla koordinater som KML
	Exportera alla koordinater som Geo RSS

För orten i Finland, se Kyrkstad, Lojo.

En kyrkstad, eller kyrkostad, är ett antal samlade stugor och kåtor samt bodar, avsedda att användas temporärt i samband med kyrkbesök. Vissa av kyrkstäderna har dominerats av övernattande samer och benämns lappstäder.

Utbredning

Kyrkstäder förekommer i norra Sverige och i någon utsträckning även i Österbotten i Finland, samt i de norra delarna av de norska och finska lappmarkerna. Det har funnits ett sjuttiotal kyrkstäder i Sverige, varav sexton är bevarade idag. I Lappmarken tillkom de i samband med statens lapska mission från början av 1600-talet. Som företeelse är de unika, inte bara i landet utan även i världen. De finns belagda sedan omkring år 1600. Kyrkstäderna byggdes upp för att samla de avlägset boende sockenborna till kyrkohögtider. De fick bara användas då.

I stort sett varje socken i Norrbotten, Västerbotten, Lappland och norra Ångermanland har haft kyrkstäder, ibland bara vid sockenkyrkan men ofta även vid olika kapellkyrkor. Kyrkstäder har också funnits i delar av Jämtland, Härjedalen och Hälsingland, samt i Kopparberg i Västmanland. I Tornedalen har kyrkstäderna varit förhållandevis obetydliga, och därifrån tycks det på den finländska sidan ha funnits ett kyrkstadslöst område som sträckt sig ned till svenskbygderna i Österbotten. Inom lappmarken fortsätter kyrkstadsområdet från Sverige in i Finland och Norge med anläggningar i bland annat Utsjoki, Enare, Sodankylä, Kautokeino och Karasjok.^[1]

Kyrkstaden ska inte förväxlas med stallstad, vilket är en samling kyrkstallar utan tillhörande stugor eller bodar.^[1]

Kategorier och byggnader

En kyrkstad avsedd för samer kallas för lappstad, medan böndernas kyrkstad ofta kallas för bondstad. Lappstäder har funnits vid nästan alla kyrkstäder i Lappland, med undantag av några platser i Åsele lappmark. Vid lappkapellen har det ofta bara funnits lappstad, men i den östra delen av Lappland har det funnits både lappstad och bondstad samt ibland även en borgarstad för köpmännen.^[1]

I Lycksele, där merparten av de första nybyggarna var finnar, talade man också om finnstad. De olika befolkningsgrupperna hade olika byggnadsskick: i bondstaden och finnstaden fanns stugor och stallar, i lappstaden kåtor och bodar, i borgarstaden handelsbodar.^[2]

Kyrkstugorna har ofta varit uppdelade i kammare med olika ägare. De tre kyrkstadshusen i Burträsk har exempelvis sammanlagt 48 kammare. Skellefteå landsförsamlings kyrkstad ("Bonnstan") består av 116 stugor med sammanlagt 392 kammare och ett tusental ägare.^[3]

Bestämmelser för kyrkstuga

Den 20 mars 1695 utfärdade landshövdingen i Västerbottens län, Gustaf Douglas, en förordning om rätten att inneha kyrkstuga. Den stadgade att varje hemman hade rätt till ett kyrkhus bestående av en stuga med kammare och förstuga samt ett stall. Den som inte var hemmansägare kunde alltså inte åberopa någon rätt att ha en kyrkstuga.^[1]

År 1817 begränsades rätten ytterligare i Västerbottens och Norrbottens län genom kungliga brev. Breven stadgade att ingen som bodde inom en mil från kyrkan skulle få förvärva eller bygga en kyrkstuga. Den som bodde i anslutning till en bra väg kunde få avslag även om avståndet till kyrkan var längre än en mil. Det kungliga brevet hade sin upprinnelse i en skrivelse från landshövdingen i Norrbottens län, Per Adolf Ekorn. De skäl som han anförde för att begränsa antalet kyrkstugor var dels åtgången på byggnadsvirke, dels det besvärande buslivet och lönnkrögeriet i kyrkstäderna i samband med kyrkhelgerna.^[1]^[3]

År 1849 tillkom ett nytt kungligt brev som modifierade enmilsregeln. Om det ansågs behövligt för att bevista gudstjänster eller för barnens skolgång fick därefter även personer som bodde närmare än en mil sätta upp en kyrkstuga.^[1]^[3]

Enligt de kungliga breven ska tillstånd inhämtas av konungens befallningshavare (numera länsstyrelsen) när nya stugor ska byggas eller gamla stugor byter ägare. Detta tillämpas ännu i Norrbottens län beträffande Gammelstads kyrkstad. För flera av de övriga kyrkstäderna i Västerbottens och Norrbottens län sker en förvärvsprövning av en kyrkstadsstyrelse eller liknande.^[3]

Det bör noteras att kyrkstäderna, trots benämningen, inte hade några stadsprivilegier. I vissa fall utvecklades dock kyrkstäderna till municipalsamhällen; detta gäller Gällivare (1893) och Arvidsjaur 1895.

Bevarade kyrkstäder

Följande 16 svenska kyrkstäder, med bebyggelse huvudsakligen från 1700- och 1800-talen, har bevarats. Mer än hälften är klassade som riksintresse för kulturmiljövården, flera är skyddade som byggnadsminnen, en som kulturreservat och en är världsarv.^[3]

Övrigt

Ett mindre antal kyrkkåtor och kyrkstugor finns vid Vojtjajaure kapell i Tärna samt vid Jillesnåle kapell i Sorsele. Dessutom finns i Åsele sex kyrkstugor och i Jörn två, men dessa har flyttats till nya platser på 1980-talet. Av kyrkstaden vid Nysätra kyrka i Ånäset återstår två stallbyggnader.

I Malå fanns från 1890-talet en kyrkstad bestående av ett större hus med 21 rum och två mindre hus. De brann ned 1909. Malå lappstad , bestående av ett 19 timmerkåtor och 20 härbren, byggdes 1967.

Se även

Kyrkby

Referenser

^ [a b c d e f] Bergling, Ragnar (1964). Kyrkstaden i övre Norrland: kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. Meddelanden från Uppsala universitets geografiska institution. Ser. A, 99-0276152-6 ; 195Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 3. Umeå: Skytteanska samf. Libris 181704
^ Rydström, Gunhild (2006). ”På kyrk- och marknadsplatsen”. Lyksälie (2006): sid. 11-20 : ill.. Libris 10329230
^ [a b c d e] Kulturbebyggelseutredningen (2003). De norrländska kyrkstäderna [Elektronisk resurs : delbetänkande]. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 2003:81. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. Libris 11782711. http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/1741

Vidare läsning

Berthelson, Bertil (1953). ”Luleå stifts kyrkstäder”. Luleå stift i ord och bild (1953) 671-698 : ill.. Libris 8833064
Donnerfelt, Barbro (1982). ”Kyrkstäder i Jämtlands län.”. Jämten (Östersund : Jamtli/Jämtlands läns museum, 1906-) 1983 (76),: sid. 125-137 : ill.. ISSN 0348-9825. ISSN 0348-9825 ISSN 0348-9825. Libris 3124574
Eriksson, Karin (2000). ”Kyrkstäder”. Svenska turistföreningens årsbok (Stockholm : Svenska turistföreningen, 1986-) 2001,: sid. 40-50 : ill.. ISSN 0283-2976. ISSN 0283-2976 ISSN 0283-2976. Libris 3313614
Lundholm, Kjell (1992). ”Kyrkor, kyrkstäder och marknadsplatser.”. Norrbottens synliga historia : D. 1 / Norrbottens kulturmiljöprogram. (1992): sid. 104-111, 225-226 : ill.. Libris 3317041
Lundholm, Kjell (2002). ”Kyrkstäder”. Tradition i trä (2002): sid. 12-27 : ill. Libris 8533885
Nilsson, Anders (1988). ”Kyrkstallar, kyrkstugor och kyrkstäder.”. Hälsingerunor (Norrala : Hälsinglands hembygdskrets, 1934-) 1988,: sid. 32-45 : ill.. ISSN 0440-0585. ISSN 0440-0585 ISSN 0440-0585. Libris 3103696
Ullenius, Gunnar (1944). ”Norrländsk kyrkstad och kyrkhelg”. Svenska turistföreningens årsskrift 1944: sid. 124-154. https://runeberg.org/stf/1944/0122.html. Libris 8206824
Vikström, Eva (1994). ”Kyrkstäder.”. Västerbotten genom tiderna. [D. 2] / redaktion: Karin Eriksson, Ola Kellgren (bildredaktör), Bo Sundin (redaktör) (Umeå : Västerbottens läns hembygdsförb., 1994): sid. 222-229 : ill.. Libris 2264865

Externa länkar

[Bergling-1] [a b c d e f] Bergling, Ragnar (1964). Kyrkstaden i övre Norrland: kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. Meddelanden från Uppsala universitets geografiska institution. Ser. A, 99-0276152-6 ; 195Kungl. Skytteanska samfundets handlingar, 0560-2416 ; 3. Umeå: Skytteanska samf. Libris 181704

[2] Rydström, Gunhild (2006). ”På kyrk- och marknadsplatsen”. Lyksälie (2006): sid. 11-20 : ill.. Libris 10329230

[kyrkstadsutredningen-3] [a b c d e] Kulturbebyggelseutredningen (2003). De norrländska kyrkstäderna [Elektronisk resurs : delbetänkande]. Statens offentliga utredningar, 0375-250X ; 2003:81. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer. Libris 11782711. http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/1741

[1]