Gustav Suits

Gustav Suits, född 30 november 1883 och död 23 maj 1956, anses vara en av de mest betydande moderna estniska poeterna^[1] och var ledare för den modernistiska litterära gruppen Noor-Eesti (Ung-Estland).

Suits föddes 1883 i Tartumaa där hans far var lärare. 1895 började han studera på Alexandergymnasiet i Tartu. Suits trivdes i universitetsstaden och började snart delta aktivt i dess litterära liv. Han var bara 16 år gammal när tidningen Uus Aeg (Den nya tiden) publicerade hans första essä. 1899 publicerade samma tidning hans första dikt, Näckrosen.

1901 arbetade Suits i Finland som lärare i tyska och franska. Samma år grundade han sällskapet Litteraturens vänner (Kirjanduse Sõbrad), där Anton Hansen Tammsaare, som skulle bli Estland mest kände romanförfattare ingick. Sällskapet publicerade en tidskrift, Kiired (strålar), som utkom i tre nummer.

Mellan 1905 och 1916 hade Suits en ledande roll i Noor-Eesti (unga Estland), en grupp författare (Friedebert Tuglas, Anton Hansen Tammsaare, Villem Grünthal-Ridala och Johannes Aavik) och konstnärer (Konrad Mägi, Aleksander Tassa, Nikolai Triik och Anton Starkopf) med ambitionen att bryta Estlands kulturella isolering och föra in europeiska influenser i estnisk kultur, samtidigt som de ville föra ut den estniska kulturen i Europa. De intresserade sig också för den nordiska nationalromantiken och flera medlemmar gjorde resor till Finland. Suits själv studerade finska språket, finska folksagor, europeisk litteratur och estetik i Helsingfors 1905–1910. 1911 gifte han sig med studenten Aino Emilia Thauvón (1884–1969) och i äktenskapet föddes två döttrar. Kring 1917 var han politiskt aktiv i socialistiska revolutionära kretsar.

1921 blev Suits den första att undervisa i estnisk litteratur på en eftergymnasial nivå som professor vid universitet i Tartu. Innan han lämnade sin lärartjänst 1944 hade han publicerat en mängd av essäer om estnisk litteratur och grundat det estniska litteratur sällskapet 1924. Under sin tid som professor företog ha många resor i Europa och efter 1939 även till Sovjet. Han höll föreläsningar vid flera europeiska universitet och vid Uppsala universitet blev han hedersdoktor. Suits skrev mycket lite poesi under sina år som professor i Tartu, men han var aktiv som kritiker och debattör. 1941 fick han uppleva förlusten av sitt hem då det brann ner tillsammans med hundratals manuskript.

1943 flydde Suits som många andra estländare undan Sovjets invasion. Suits och hans familj bosatte sig i Stockholm där han skrev en stor del av sin poesi och utförde mycket av sitt akademiska arbete. Hans sista diktsamling Tuli ja tuul (Eld och vind) publicerades i Sverige 1950. Han avled i Stockholm 1956 och är begravd på Skogskyrkogården tillsammans med sin hustru Aino och sin ena dotter Anna-Lisa Suits-Elson (1914–1956).

Suits poesi kombinerar det mycket personliga med det allmängiltiga. Den handlar både om Estlands historia och om mänsklighetens öde i ett större perspektiv. Hans tidiga poesi speglar de revolutionära känslorna i Estland mellan 1900 och 1917 medan de senare verkan andas en besvikelse över revolutionens resultat.

Suits verk har haft inflytande på senare estniska poeter som Henrik Visnapuu, Marie Under, Heiti Talvik, Betti Alver, Bernard Kangro, Paul-Eerik Rummo och Juhan Viiding.

• Livets eld (Elu tuli) 1905
• Vindlandet (Tuulemaa) 1913
• Allt är en dröm 1922
• Eld och vind 1950

• www.elm.einst.ee. Estonian Literary Magazine våren 2003; Gustav Suits av Ele Süvalep. Hämtat 20090131

• [1] Dikter av Gustav Suits översatta till engelska, ur ELM 2003

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.