Förlorad film

Förlorade filmer är utgivna filmer, vilkas alla kända kopior har gått förlorade. Då och då hittas kopior av förlorade filmer i samlingar och arkiv, ofta i svårt skadad form. Priset för återfunna tidigare förlorade filmer kan vara mycket högt, särskilt om filmen har anknytning till någon känd regissör eller liknande.

Tusentals stumfilmer gjordes under åren före introduktionen av ljudfilm. USA:s kongressbibliotek uppskattar att runt 70 procent av amerikanska stumfilmer har gått förlorade för alltid.^[1] Tysklands filmarkiv, Deutsche Kinemathek, bedömer att andelen förlorade filmer totalt sett ligger mellan 80 och 90 procent,^[2] men denna siffra kan ha sitt ursprung i en vanligt förekommande uppgift som säger att hälften av alla filmer från före 1950 har gått förlorade, och mer än 80 procent av dem från 1929 och tidigare. Detta är en grov uppskattning som vunnit status som sanning genom åren.^[3][4][5]

Filmer från första halvan av 1900-talet filmades på instabila, brandfarliga nitratrullar som krävde varsamt bevarande för att förhindra dem från att vittra sönder. De flesta av dessa filmer ansågs inte ha något kommersiellt värde efter att ha visats i biografer och blev vårdslöst förvarade, om de inte bara kastades bort. Under årtionden vittrade huvuddelen av stumfilmerna sönder eller självantände och brann upp.^[2] Resultatet blev att filmbevarande av stumfilmer har blivit högsta prioritet bland filmhistoriker.

En annan kategori filmer som riskerar att gå förlorade är de filmer som, med början på 1980-talet, endast getts ut på video (VHS, Betamax, DVD osv.). Då de inte gått upp på bio har inga visningskopior av originalnegativen gjorts. Eftersom dessa billigare filmer inte anses ha så stort konstnärligt eller kommersiellt värde har man inte gjort några större ansträngningar för att bevara originalnegativen. Videofilmernas existens hotas därför i takt med att videomedian de finns på vittrar bort.

Fram till 1980-talet återanvände BBC och andra TV-bolag sina videoband för att spara pengar.^[6] Detta har lett till att TV-serier såsom Doctor Who^[7] och den första säsongen av Trazan & Banarne endast delvis är bevarade.

Ibland hittas filmer som har antagits vara förlorade. Exempel är kortfilmen Frankenstein (1910) som återfanns på 1970-talet^[8] och Förbi klippor och blindskär (1922) av vilken ett exemplar upptäcktes på Amsterdams filmmuseum i Nederländerna 2003, som sedan kom att få nypremiär på museets festival våren 2005.^[9][10] En del filmer finns kvar, men inte i sin fullständiga form. Ett exempel var Metropolis där man länge endast kände till en nerkortad version. De förlorade scenerna hittades dock senare och restaurerades.

En annan film som återfunnits ickekomplett är Spuk um Mitternacht med Helan och Halvan som är en tysk version av deras kortfilm Arvingar sökes, där duon själva talar tyska. Den återhittades i ett ryskt filmarkiv sommaren 2004. Denna kopia var 31 minuter av filmens ursprungliga längd på 40 minuter.^[11][12]

Ett relaterat problem är att dagens biografer i regel endast har digitala projektorer och äldre arkiverade filmer endast finns på filmremsor. Det finns därför inget sätt att visa dessa filmer om man inte investerar i att konvertera filmerna till en digital kopia.

Följande är ett urval av stumfilmer som tros vara försvunna.^[13]

• Cleopatra - 1917
• The Great Gatsby - 1926
• Hatten av för så'na! - 1927 (Endast stillbilder återstår)^[14]
• London After Midnight - 1927 (En 45 minuter lång rekonstruktion med stillbilder gjordes 2002)
• En gudomlig kvinna - 1928 (En nio minuter lång sekvens finns kvar)
• Herrar tycker bäst om blondiner - 1928

• Pierce, David (2013) (på engelska) (pdf). The Survival of American Silent Feature Films: 1912–1929. "CLIR Publication No. 158". Washington D.C.: Council on Library and Information Resources and The Library of Congress. ISBN 9781932326390. https://www.loc.gov/programs/static/national-film-preservation-board/documents/pub158.final_version_sept_2013.pdf