Döden på Nilen

*Döden på Nilen*
	Döden på Nilen
Författare	Agatha Christie
Originaltitel	Death on the Nile
Originalspråk	Engelska
Land	England
Genre	Detektivroman
Utgivningsår	1937
Först utgiven på ; svenska	1938
Huvudpersoner	Hercule Poirot
Del i serie
Ingår i serie	canon of Hercule Poirot
Föregås av	Det stumma vittnet
Efterföljs av	Döden till mötes

För andra betydelser, se Döden på Nilen (olika betydelser).

Döden på Nilen (originaltitel Death on the Nile) utkom 1937 och är en av Agatha Christies mest kända romaner.^[1]^[2]^[3]^[4] Den utspelar sig på ett kryssningsfartyg på Nilen.

I boken medverkar den belgiske detektiven Hercule Poirot. Handlingen utspelar sig i Egypten, mestadels vid Nilen. Romanen är inte relaterad till Christies tidigare novell med samma namn, där Parker Pyne var detektiven. I boken medverkar även en annan av Christies återkommande figurer, överste Race – han och Poirot träffades för första gången i Korten på bordet.

Handling

När Hercule Poirot är på semester i Assuan för att gå ombord på ångfartyget Karnak, som ska segla längs Nilen från Shellal till Wadi Halfa, blir han kontaktad av det framgångsrika societetslejonet Linnet Doyle, född Ridgeway. Hon vill ge honom i uppdrag att avskräcka hennes före detta vän Jacqueline de Bellefort från att jaga och förfölja henne. Linnet hade nyligen gift sig med Jacquelines före detta fästman, Simon Doyle, vilket har gjort Jacqueline bittert förbittrad. Poirot vägrar ta sig an uppdraget och försöker förgäves avråda Jacqueline från att fullfölja sina planer. Simon och Linnet följer i hemlighet efter Poirot för att undkomma Jacqueline, men upptäcker att hon har fått reda på deras planer och gått ombord före dem. Bland de övriga passagerarna på Karnak finns Linnets hembiträde Louise Bourget; hennes förvaltare Andrew Pennington; romantikförfattaren Salome Otterbourne och hennes dotter Rosalie; Tim Allerton och hans mor; den äldre amerikanska societetslejonet Marie Van Schuyler, hennes kusin Cornelia Robson och hennes sköterska Miss Bowers; den frispråkige kommunisten Ferguson; Den italienske arkeologen Guido Richetti; advokat Jim Fanthorp; och den österrikiske läkaren Dr Bessner.

När Linnet besöker Templen i Abu Simbel undgår hon med nöd och näppe att krossas till döds av ett stort stenblock som faller från en klippa. Jacqueline misstänks ha knuffat stenblocket från klippan, men hon var ombord på ångaren när olyckan inträffade. Vid Wadi Halfa går Poirots vän överste Race ombord på ångaren för återresan. Race berättar för Poirot att han letar efter en mördare bland passagerarna.

Följande natt i ångbåtens salong uttrycker Jacqueline sin bitterhet mot Simon. Hon skjuter honom i benet med en pistol men bryter genast ihop av samvetskval och sparkar iväg pistolen. Hon förs till sin hytt av de två andra närvarande Fanthorp och Cornelia. Simon förs snart till dr Bessners hytt för behandling av sin skada. Fanthorp letar efter Jacquelines pistol men rapporterar att den är försvunnen. Morgonen därpå hittas Linnet död, skjuten i huvudet och hennes värdefulla pärlband är försvunnet. Jacquelines pistol hittas i Nilen. Den var insvept i en sammetssjal som fröken van Schuyler hade anmält försvunnen dagen innan. Två skott har avlossats från pistolen.

När Poirot intervjuar Louise i hytten där Simon vilar lägger hon märke till att orden hon använder är märkliga. Miss Bowers lämnar tillbaka Linnets pärlhalsband, som stals av Miss Van Schuyler, som är kleptoman. Poirot inser dock att det bara är en imitation av Linnets äkta halsband. Han noterar två flaskor nagellack i offrets rum, varav den ena fascinerar honom. Louise hittas sedan knivhuggen till döds i sin hytt. Mrs Otterbourne träffar senare Poirot och Race i Simons hytt och påstår att hon såg vem som dödade hembiträdet, varpå Simon högljutt förklarar sin förvåning. Innan hon avslöjar vem det är skjuts hon ihjäl utanför hytten.

Poirot konfronterar snart Pennington för hans mordförsök på Linnet genom att knuffa stenblocket från klippan. Pennington hade förgäves spekulerat i sitt arv och kom till Egypten när hon fick reda på hennes giftermål för att lura henne att underteckna dokument som skulle rentvå honom. Han hävdar dock att han inte mördade någon, trots att hans revolver hade använts vid mordet på fru Otterbourne. Poirot återfår Linnets äkta pärlor från Tim, som hade ersatt det äkta halsbandet med ett imiterat pärlband. Race inser att Richetti är mannen han letar efter.

Poirot berättar för Race, Bessner och Cornelia att Simon dödade Linnet. Mordet planerades av Jacqueline; Paret är fortfarande älskare. Linnet hade medvetet och utan att skämmas försökt ta Simon ifrån Jacqueline, och Simon bestämde sig för att gå med på det så att han kunde mörda henne för hennes pengar senare. Jacqueline var rädd för att den inte alltför begåvade Simon skulle gripas och avrättas, så hon kokade ihop vad hon trodde var en idiotsäker plan. På mordnatten missade Jacqueline medvetet Simon, som fejkade sin benskada med rött nagellack. Medan Fanthorp och Cornelia distraherades av Jacqueline, tog Simon pistolen, gick till Linnets hytt och sköt henne. Han ställde nagellacksflaskan som hade innehållit det röda bläcket på Linnets tvättställ, återvände sedan till vardagsrummet och sköt sig själv i benet. Simon använde sjalen för att tysta pistolen, laddade en reservpatron för att få det att se ut som om bara två skott avlossades och kastade pistolen överbord. Louise hade bevittnat Simon gå in i Linnets hytt den natten och antydde detta för Simon när Poirot intervjuade henne och planerade att utpressa honom. Jacqueline, återigen i ett försök att skydda sin älskare, knivhögg Louise till döds. Mrs Otterbourne såg Jacqueline komma in i Louises stuga; När hon gick för att berätta för Poirot hade Simon höjt rösten för att varna Jacqueline i rummet bredvid. Hon sköt omedelbart ihjäl Otterbourne innan sanningen kunde avslöjas. Poirot konfronterar Simon som erkänner. Han arresteras, liksom Jacqueline och Richetti. När ångaren kommer tillbaka till Shellal och passagerarna går i land, skjuter Jacqueline Simon och sig själv med en annan pistol så att de kan undkomma galgen. När han pressas avslöjar Poirot att han alltid hade vetat att hon hade en andra pistol, men hade valt att låta henne ta sitt eget liv.

Karaktärer

Hercule Poirot: Belgisk privatdetektiv på semester
Överste Johny Race: Agent på uppdrag, vän till Poirot
Linnet Ridgeway: ung och rik amerikansk arvtagerska, Simons fru och Linnets före detta barndomsvän
Lord Windelsham: Linnets före detta fästman
Jacqueline de Bellefort: Linnets barndomsvän och Simons före detta fästmö
Simon Doyle: Jacquelines fästman, sedan Linnets make
Louise Bourget - Linnets hembiträde
Barnstaple: Linnets butler
Joanna Southwood: Linnets vän
Tim Allerton - Joanna Southwoods kusin
Mrs. Allerton: Tim Allertons mamma
Fröken Marie Van Schuyler: Rik gammal amerikansk dam
Cornelia Robson: Mrs. Van Schuylers brorsdotter
Mrs Bowers: Miss Van Schuylers sköterska
Salome Otterbourne: Romanförfattare
Rosalie Otterbourne: Salome Otterbournes dotter och Linnets vän
James Ferguson: Ung man med marxistisk övertygelse
William Carmichael: Linnets engelske advokat
James Lechdale Fanthorp: Carmichaels brorson och anställd
Andrew Pennington: Linnets advokat och farbror
Sterndale Rockford: Penningtons partner
Dr. Ludwig Bessner: tysk läkare
Sharburi: Kapten på Karnak
Signor Richetti: En italiensk arkeolog
Fleetwood: Grinig maskinist på Karnak

Litterär betydelse och mottagande

De samtida recensionerna av boken var i huvudsak positiva. Den korta recensionen i Times Literary Supplement avslutades med att säga "Hercule Poirot gräver som vanligt fram en sanning som är så oförutsedd att det skulle vara orättvist för en recensent att antyda den."^[5]

The Scotsmans recension för den 11 november 1937 avslutades med att säga att "författaren har återigen konstruerat den snyggaste av intriger, lindat in den i distraherande omständigheter och presenterat den för vad som borde vara en uppskattande publik".^[6]

E R Punshon från The Guardian började i sin recension den 10 december 1937 med att säga: "För att avgöra om en skönlitterär författare besitter den sanna romanförfattarens gåva är det ofta en bra plan att överväga om de mindre karaktärerna i hans eller hennes bok, de vars tillkomst författaren förmodligen har ägnat föga tanke, sticker ut i berättelsen i sin egen rätt som levande personligheter. Detta prov är ett som Mrs Christie alltid klarar med framgång, och aldrig mer än i sin nya bok."^[7]

I en senare recension skrev Robert Barnard att denna roman är "En av de tio bästa, trots en alltför komplex lösning. Den välbekanta äktenskapliga triangeln, som utspelar sig på en Nilångare." Svagheten är att det finns "jämförelsevis lite lokalfärg, men en del bra grotesker bland passagerarna – som filmen utnyttjade". Han noterar en förändring i Christies romaner i och med att denna handling publicerades 1937, eftersom "spioner och agitatorer börjar invadera den rena Christie-detektivhistorien vid den här perioden, när glidningen mot krig börjar."^[8]

Referenser till andra verk

I kapitel 12 nämner fröken Van Schuyler för Poirot en gemensam bekant, Rufus Van Aldin, känd från Mysteriet på Blå tåget.
I del II, kapitel 21 i romanen, nämner Poirot att han hittat en scharlakansröd kimono i sitt bagage. Detta syftar på handlingen i Mordet på Orientexpressen.
När Poirot träffar Race skriver Christie: "Hercule Poirot hade stött på överste Race ett år tidigare i London. De hade varit medgäster på en mycket märklig middagsbjudning — en middagsbjudning som hade slutat med döden för den där märklige mannen, deras värd." Det syftar på romanen Korten på bordet.
Poirot är på väg att avslöja mördarens identitet och menar att det är erfarenheten som berättas i Mord i Mesopotamien som har utvecklat hans metoder för att upptäcka honom. Han berättar: "En gång åkte jag professionellt till en arkeologisk expedition – och jag lärde mig något där. Under en utgrävning, när något kommer upp ur marken, rensas allt bort mycket noggrant runt omkring. Du tar bort den lösa jorden och skrapar här och där med en kniv tills ditt föremål slutligen är där, helt ensamt, redo att ritas och fotograferas utan att något ovidkommande ämne förvirrar det. Detta är vad jag har försökt göra – rensa bort det ovidkommande så att vi kan se sanningen..."

Stil och dramaturgi

Döden på Nilen ses som en av deckargenres mest klassiska verk och Christie använder här det av henne ofta nyttjade tricket med att den minst troliga, ja rent av omöjliga mördaren, i själva verket är den som utfört dådet. Liknande utformning har även de klassiska Christie-deckarna Dolken från Tunis, Mord på ljusa dagen och Och så var de bara en. För att uppnå detta använder sig Christie av ett annat av sina varligaste stildrag, nämligen förfalskandet av självklara fakta. I berättelsen antogs för självklart att Doyle skjutits i benet, då detta intygades av flera oberoende vittnen, men där denna grundläggande fakta visade sig vara påhittad och enbart till för att förmedla den falska bilden till vittnena. Behovet av vittnen och planeringen av vittnenas placering har ofta i Christies romaner, och så även här, en avgörande betydelse. Det är även detta som ofta leder Poirot och Miss Marple rätt, då den alltför fördelaktiga placeringen av vittnen och alibiföremål väcker deras misstänksamhet. Läsaren ges i boken också relativt lite information om de olika karaktärerna, för de flesta presenteras enbart ett mycket tunt skal av deras personlighet samt att de har ett motiv till mordet. Detta anses vara ett medvetet stildrag, då läsaren själv ska fylla karaktärerna med innehåll från sin fantasi, vilket i sin tur leder till känslan av att på samma villkor som huvudpersonen upptäcka ledtrådar och lösa gåtan. Som många Christie-romaner utspelar sig mordet på resa och i sällskap av ett begränsat antal personer som alla haft motiv att utföra mordet.

Bearbetningar

Teater

Agatha Christie omarbetade romanen till en teaterpjäs som hade premiär på Dundee Repertory Theatre den 17 januari 1944^[9] med titeln Hidden Horizon. Den hade premiär i West End den 19 mars 1946 med titeln Murder on the Nile och på Broadway den 19 september 1946 med samma titel.

TV

En direktsänd TV-version av romanen med titeln Murder on the Nile presenterades den 12 juli 1950 i USA som en entimmes pjäs som en del av serien Kraft Television Theatre. Huvudrollerna spelades av Guy Spaull och Patricia Wheel.

En adaption av boken gjordes för TV-serien Agatha Christie's Poirot nionde säsong 2004. David Suchet spelade Poirot i huvudrollen. Gästskådespelare var Emily Blunt som Linnet, JJ Feild som Simon Doyle, Emma Griffiths Malin som Jacqueline, James Fox som Colonel Race, Frances de la Tour som Salome Otterbourne, Zoe Telford som Rosalie Otterbourne och David Soul som Andrew Pennington. Avsnittet spelades in i Egypten och många av scenerna spelades in på ångaren PS Sudan.

Film

Döden på Nilen (1978)

Huvudartikel: Döden på Nilen (film, 1978)

Romanen filmatiserades 1978, Döden på Nilen, med Peter Ustinov i huvudrollen som Poirot. Andra i den stjärnspäckade rollistan var Bette Davis (Miss Van Schuyler), Mia Farrow (Jacqueline de Bellefort), Maggie Smith (Miss Bowers), Lois Chiles (Linnet Doyle), Simon MacCorkindale (Simon Doyle), Jon Finch (Mr Ferguson), Olivia Hussey (Rosalie Otterbourne), Angela Lansbury (Mrs Otterbourne), Jane Birkin (Louise), George Kennedy (Mr Pennington), Jack Warden (Dr Bessner), I. S. Johar (Choudhury) och David Niven (Colonel Race). Manuset skiljer sig något från boken och tar bort flera karaktärer, bland annat Cornelia Robson, signor Richetti, Joanna Southwood, Allertons och Mr. Fanthorp. Tim Allerton ersätts som Rosalies kärleksintresse av Ferguson.

Döden på Nilen (2022)

Huvudartikel: Döden på Nilen (film, 2022)

En annan filmatisering, också kallad Döden på Nilen, regisserad av och med Kenneth Branagh i huvudrollen, släpptes den 11 februari 2022. Det är uppföljaren till filmen Mordet på Orientexpressen från 2017. Vissa personer och detaljer är antingen utelämnade eller skiljer sig från romanen, medan elementen i det centrala mordet förblir oförändrade. Bouc ersätter karaktären Tim Allerton, och han får sällskap av sin mor Euphemia. Salome Otterbourne är nu jazzsångerska och inte längre ett fyllo, medan Rosalie är hennes brorsdotter som hon adopterade. Bouc är den tredje personen som dödas istället för Salome Otterbourne. Linnets advokat Andrew är nu också hennes kusin och Mrs. Van Schuyler och Miss Bowers är ett lesbiskt par. Fru Van Schuyler är också Linnets gudmor. Alla de misstänkta är vänner till det gifta paret som har bjudit in dem till sitt smekmånadsfirande. En romans om första världskriget uppfinns för Poirot och det antyds att Poirot och Otterbourne har romantiska känslor för varandra.

Radio

Romanen dramatiserades som en radioföljetong i fem delar för BBC Radio 4 1997. John Moffatt repriserade sin roll som Poirot. Serien sändes varje vecka från torsdagen den 2 januari till torsdagen den 30 januari från 10.00 till 22.30. Alla fem avsnitten spelades in fredagen den 12 juli 1996 på Broadcasting House. Den dramatiserades av Michael Bakewell och regisserades av Enyd Williams.

Datorspel

Döden på Nilen gjordes till ett sök-och-finn-spel, Agatha Christie: Death on the Nile, 2007 av Flood Light Games, och publicerades som ett gemensamt samarbet mellan Oberon Games och Big Fish Games.^[10] Spelaren tar rollen som Hercule Poirot när han söker igenom olika hytter ombord på Karnak efter ledtrådar och förhör misstänkta baserat på information han hittar.

Serieroman

Döden på Nilen släpptes av HarperCollins som en serieroman den 16 juli 2007 i bearbetning av François Rivière och Solidor (Jean-François Miniac) (ISBN 0-00-725058-4). Det var en översättning från den utgåva som först publicerades i Frankrike av Emmanuel Proust éditions 2003 under titeln Mort sur le Nil.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, tidigare version.

^ ”Death On The Nile” (på amerikansk engelska). www.agathachristie.com. https://www.agathachristie.com/stories/death-on-the-nile. Läst 28 maj 2020.
^ The Observer 31 October 1937 (Page 6)
^ John Cooper and B.A. Pyke. Detective Fiction – the collector's guide: Second Edition (Pages 82 and 86) Scholar Press. 1994. ISBN 0-85967-991-8
^ American Tribute to Agatha Christie
^ ”Review”. The Times Literary Supplement: s. 890. 20 november 1937.
^ ”Review”. The Scotsman: s. 15. 11 november 1937.
^ Punshon, E R (10 december 1937). ”Review”. The Guardian: s. 6.
^ Barnard, Robert (1990). A Talent to Deceive – an appreciation of Agatha Christie. Fontana Books. sid. 192. ISBN 0-00-637474-3
^ University of Glasgow page on play
^ Bigfishgames.com

Externa länkar

Death on the Nile at the official Agatha Christie website
Döden på Nilen på Internet Movie Database (engelska)
Döden på Nilen på Internet Movie Database (engelska)
Döden på Nilen på Internet Movie Database (engelska)

[1] ”Death On The Nile” (på amerikansk engelska). www.agathachristie.com. https://www.agathachristie.com/stories/death-on-the-nile. Läst 28 maj 2020.

[2] The Observer 31 October 1937 (Page 6)

[3] John Cooper and B.A. Pyke. Detective Fiction – the collector's guide: Second Edition (Pages 82 and 86) Scholar Press. 1994. ISBN 0-85967-991-8

[US-4] American Tribute to Agatha Christie

[5] ”Review”. The Times Literary Supplement: s. 890. 20 november 1937.

[6] ”Review”. The Scotsman: s. 15. 11 november 1937.

[7] Punshon, E R (10 december 1937). ”Review”. The Guardian: s. 6.

[Barnard1990-8] Barnard, Robert (1990). A Talent to Deceive – an appreciation of Agatha Christie. Fontana Books. sid. 192. ISBN 0-00-637474-3

[9] University of Glasgow page on play

[10] Bigfishgames.com

[1]