Hoppa till innehållet

Christian Lund

Från Wikipedia
Christian Lund
Christian Lund (t.v.) i Vasa år 1967.
FöddArvid Christian Ragnar Lund
7 september 1943[1]
Lund
Död8 januari 2007[1] (63 år)
Medborgare iSverige
SysselsättningRegissör, teaterchef, filmregissör
MakaSonja Lund
(gift 1967–1975; skild)
Carina Olofsson
(gift 1977–1983; skild)
BarnRegina Lund (f. 1967)
FöräldrarWiggo Lund
Brita Wahlquist
SläktingarGunnar Lund (bror)
Redigera Wikidata

Arvid Christian Ragnar Lund, född 7 september 1943 i Lund, död 8 januari 2007 i Katarina församling i Stockholm,[2] var en svensk regissör och teaterchef.

Christian Lund var son till advokat Wiggo Lund och förste bibliotekarie Brita Wahlquist samt bror till den socialdemokratiske politikern Gunnar Lund.[3]

Lund började sin teaterbana tidigt. Vid 17 års ålder började han regissera i Stockholm. Tjugo år gammal började han som regissör på Stockholms stadsteater med uppsättningen av Nalle Puh och hans vänner (1964), följt av översättningsuppdrag, skådespelarmedverkan och Sandro Key-Åbergs 13 quinnor (1965) och Nya wermländingarne (1966) innan han både översatte och regisserade Goldonis Två herrars tjänare (1967). 1967 regisserade han också Sandro Key-Åbergs KvinnobilderTV-teatern. Han regisserade även på Radioteatern och genomförde två gästspel till Island, innan han 1967–69 vid 23 års ålder blev rekordung teaterchef och regissör på Wasa Teater i Finland. Han tog dit med sig Nalle Puh och inledde sitt andra spelår med inte mindre än tre pjäser av Sandro Key-Åberg, varav en urpremiär. I tidens anda verkade han för att införa en mer radikal, samhällstillvänd teaterform i den annars borgerligt traditionella finska teatern och han lyckades få ny fart på den nedgångna verksamheten med kraftigt ökade publiksiffror, publikarbete på verkstadsgolven med mera och ett helt nytt regionalt samarbete mellan kommunerna.[4]

Tillbaka i Sverige regisserade han bland annat på Norrbottensteatern från 1971 med Jorden runt på 80 dagar och blev 1975-78 dess chef.[5] Han har även regisserat på Göteborgs stadsteater 1979 och gjorde i början av 1980-talet utredningen som låg till grund för skapandet av Folkteatern i Gävleborg 1983. Han arbetade mycket med en politiskt färgad debatt-teaterform om samhällsfrågor.

Känd för en större publik blev han med en rad filmer för Sveriges Television och dess TV 2-teater, såsom Badjävlar (1971) med manus av Lars Molin och Ernst Rolf-TV-serien Lykkeland (1984).

Christian Lund var gift första gången 1967–1975 med dansösen och skådespelaren Sonja Lund (född 1942), med vilken han fick en dotter: skådespelaren Regina Lund (född 1967).[6][7] Andra gången var han gift 1977–1983 med Carina Olofsson (1945–1987),[2] med vilken han fick en son (född 1978).[8][9][10]

Regi (ej komplett)

[redigera | redigera wikitext]
År Produktion Upphovsmän Teater
1965 13 quinnor Sandro Key-Åberg, Sonja Åkesson, Robban Broberg, Björn Lindroth, Lars Löfgren och Carl Anton Stockholms stadsteater
1966 Nya Wermländingarne Sandro Key-Åberg Stockholms stadsteater
1971 Jorden runt på 80 dagar
Le Tour du monde en quatre-vingts jours
Jules Verne
Bearbetning Bengt Ahlfors
Norrbottensteatern
1972 Herrn går på jakt
Monsieur chasse!
Georges Feydeau
Översättning Karl Sjunnesson
Norrbottensteatern[11]
1973 Sköt dig själv och skit i andra Lars Molin Norrbottensteatern[12]
1974 Huvudsaken är att kämpa väl?
Lars Molin Norrbottensteatern[13]
Svejk i andra världskriget
Schweyk im Zweiten Weltkrieg
Bertolt Brecht Norrbottensteatern
1975 Revyn Lars Molin och Bo Montelius Norrbottensteatern[14]
Dalbotten u.p.a Arly Johansen Norrbottensteatern[15]
1976 I väntan på Bardot Lars Björkman och Sigvard Olsson Norrbottensteatern[16]
Den heliga familjen Rudolf Värnlund Norrbottensteatern[17]
Roliga landsortshistorier
Провинциальные анекдоты, Provincial'nye anekdoty
Aleksandr Valentinovitj Vampilov Norrbottensteatern
1977 Hermelinarna eller drömmen om stålverket Lars Molin och Macke Nilsson Norrbottensteatern[18]
1978 Vi betalar inte! Vi betalar inte!
Non si paga! Non si paga!
Dario Fo Lilla Teatern, Helsingfors[19]

TV-regi (i urval)

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ [a b] ČSFD person-ID: 113870, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Sveriges dödbok 7: 1860–2017. Sveriges släktforskarförbund. 2018. Libris 5fmmd34c39cvtmg1. ISBN 9789188341280 
  3. ^ LUND, WIGGO T, advokat, Gävle i Vem är Vem? / Norrland, supplement, register 1968 / s 255.
  4. ^ Från skandal till musikal : Wasa teater 1919-1994 : jubileumsskrift av Magnus Lindholm, text och grafisk form: Mao Lindholm - 1994. - ISBN 952-90-5888-8
  5. ^ Jubileumsskrift för Norrbottensteatern 30 år, 1993
  6. ^ Sveriges befolkning 1970 (Version 1.00). Stockholm: Sveriges släktforskarförb. 2002. Libris 8861349. ISBN 91-87676-31-1 
  7. ^ Sveriges befolkning 1975. Arkiv Digital 
  8. ^ Sveriges befolkning 1980. Stockholm: Sveriges släktforskarförb. 2004. Libris 9632925. ISBN 91-87676-37-0 
  9. ^ Sveriges befolkning 1950. Arkiv Digital 
  10. ^ Sveriges befolkning 1990. Ramsele: Svensk arkivinformation (SVAR), Riksarkivet. 2011. Libris 12076919. ISBN 9789188366917 
  11. ^ Bengt Jahnsson (31 augusti 1972). ”Start i Luleå: Varm och glad fars inleder teaterhösten”. Dagens Nyheter: s. 16. https://arkivet.dn.se/tidning/1972-08-31/11171-236/16. Läst 6 januari 2024. 
  12. ^ Mauritz Edström (18 januari 1973). ”Lars Molins nya pjäs: Norrbotten går vidare med frän reportageteater”. Dagens Nyheter: s. 18. https://arkivet.dn.se/tidning/1973-01-18/11171-16/18. Läst 6 januari 2024. 
  13. ^ Bengt Jahnsson (21 februari 1974). ”Molins nya i Luleå: Det blir för mycket”. Dagens Nyheter: s. 19. https://arkivet.dn.se/tidning/1974-02-21/11171-51/19. Läst 6 januari 2024. 
  14. ^ Bengt Jahnsson (21 februari 1975). ”'Revyn': Allvarlig och rolig”. Dagens Nyheter: s. 19. https://arkivet.dn.se/tidning/1975-02-21/11171-50/19. Läst 6 januari 2024. 
  15. ^ ”Nytt om Nöejn”. Dagens Nyheter: s. 9. 9 augusti 1975. https://arkivet.dn.se/tidning/1975-08-09/11171-213/9. Läst 6 januari 2024. 
  16. ^ Bengt Jahnsson (24 mars 1976). ”'I väntan på Bardot' i Luelå: Norrbottensteatern träffar rätt”. Dagens Nyheter: s. 15. https://arkivet.dn.se/tidning/1976-03-24/82/15. Läst 6 januari 2024. 
  17. ^ Bengt Jahnsson (12 november 1976). ”'Den heliga familjen': Framgång i norr Inte Värnlunds enda pjäs”. Dagens Nyheter: s. 24. https://arkivet.dn.se/tidning/1976-11-12/308/24. Läst 6 januari 2024. 
  18. ^ Bengt Jahnsson (26 november 1977). ”'Hermelinerna': Teaterns pånyttfödelse”. Dagens Nyheter: s. 22. https://arkivet.dn.se/tidning/1977-11-26/11172-321/22. Läst 6 januari 2024. 
  19. ^ Lars-Olof Franzén (12 september 1978). ”Finland spelar Dario Fo: Härligt farsspel”. Dagens Nyheter: s. 30. https://arkivet.dn.se/tidning/1978-09-12/247/30. Läst 6 januari 2024. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]