Användare:Boberger/Arbetsbänk 56

Sjöräddningsbåt kan avse såväl livbåtar för att evakuera sjunkande eller brinnande fartyg som räddningsbåtar för att från land undsätta fartyg i nöd. En mellanform är MOB-båtar (man-överbordbåtar) som medförs ombord på stora last- och passagerarfartyg för att undsätta personer i vattnet.

Huvudartikel: Livbåt

En livbåt är en mindre båt som medförs av fartyg och används för evakuering i en nödsituation. Under segelfartygens tid användes ofta skeppsbåtarna som livbåtar i en nödsituation. Särskilda livbåtar utvecklades i samband med övergången till ång- och motorfartyg under slutet av 1800-talet.

En livräddningsbåt kan kan variera i storlek och form från stora 46-meterslivräddningskryssare med helikopterdäck för högsjömiljö till fyra-fem meter långa öppna snabbgående ribbåtar i insjövatten. Med samma användningsområde som båtarnas, finns också svävare av olika storlekar samt vattenskotrar (i Sverige i modifierad form benämnda rescuerunners).

I Storbritannien utvecklades från slutet av 1700-talet roddlivräddningsbåtar med flyttankar och denna typ, med fyra till sex par åror, dominerade in på 1900-talet. I Norge under utvecklades under 1890-talet befintliga lotsbåtar till sjötåliga segellivräddningsbåtar. Runt sekelskiftet introducerades motorer på livräddningsbåtar, i kombination med segel.

Numera används olika typer parallellt eller i kombination, med stora livräddningskryssare som medför dotterbåtar eller vattenskotrar ombord. I Sverige har utvecklingen sedan 1980-talet gått mot lättare, snabbare båtar och mindre båtar, ofta självrätande. Nya båtar, sedan 1990-talet, har en hastighet på 30 knop eller mera, med inombordsmotorer med vattenjetdrift eller med motorstarka dubbla utombordsmotorer.

I Storbritannien grundades räddningsstationer tidigt, redan 1776 av William Hutchinson i Formby. Äran för den första osänkbara räddningsbåten har givits till Lionel Lukin, som 1784 modifierade och patenterade en 6,1 meters norsk yawl, genom att förse den med vattentäta korkfyllda utrymmen och med en gjutjärnsköl för att hålla den på rät köl. Den första självrätande båten utvecklades tidigt av William Wouldhave, men det dröjde ända till 1840-talet innan sådan båtar kom i tjänst. År 1851 konstruerade James Beeching och James Peake den självrätande Beeching–Peake SR, som blev standardbåt för det nybildade brittiska sjöräddningssällskapet Royal National Lifeboat Institution.

Den första motoriserade livräddningsbåten byggdes 1890 och var försedd med ångmotor.

Ribåtar: Ribbåtar

I regi av det av Oscar Tybring 1891 grundade Norsk Selskab til Skibbrudnes Redning bedrevs under 1890-talet ett intensivt utvecklingsarbete av segelräddningsbåtar för bruk på öppet hav. Dessa var baserade på sjövärdiga lotsbåtar med järnköl.

En av de första seglande räddningsbåtarna var RS 1 Colin Archer, namngiven efter sin konstruktör Colin Archer. Denna seglade i en kraftig pålandsstorm i Finnmark från Vardø till Hamningberg i maj 1894 och räddade under två turer 36 personer från hotade fiskebåtar i hamnen, vilket visade skeptiker att ett välbyggt segelfartyg kunde användas som räddningsbåt under mycket hårda förhållanden. Colin Archers konstruktion stod länge modell för räddningsbåtar i de nordiska länderna. Colin Archer själv byggde räddningsbåtar till 1909, varefter andra tog över efter samma grundmodell. I Norge byggdes sammanlagt 36 seglande sjöräddningsbåtar, varav den sista 1924.

II Norge dröjde införandet av motordrivna livräddningsbåtar fram till 1930. Skrovformen togs då från de seglande båtarna, med 5 fots förlängning till 52 fot och reducerad segelföring. Bermudarigg prövades utan framgång av båtkonstruktören Johan Anker på 55-fotsbåten Astrid Finne 1937.

Tolv av de norska äldre segelräddningsbåtarna motoriserades, och några av dessa var i tjänst ända fram till 1960.

De första livräddningsbåtarna i Sverige var roddlivräddningsbåtar, som var utvecklade i Danmark, i regel för fyra eller fem par åror och styrman. Den första båten i Sverige byggdes i Köpenhamn 1855 av skeppsbyggmästaren Ertmann Peter Bonnesen och var i bruk i 90 års tid i vattnet runt Sandhammaren. Den självlänsande båten fanns först i Mälarhusen, och tjänstgjorde därefter 1891-1942 vid den av Kungl. Lots-Styrelsen drivna Sandhammarens räddningsstation.

De första motorlivbåtarna köptes in 1912 av Svenska Sällskapet för Räddning af Skeppsbrutne. Den första var den spetsgattade R.W. Garberg, en 13 meter lång riggad motorbåt, som var utrustad med en tvåcylindrig motor på 30 hk och hade en fart på 8 knop.^[1] R.W. Garberg var i tjänst i vid den nyupprättade räddningsstationen i Fågelsundet till 1946, då den omplacerades till den nyinrättade Räddningsstation Kållandsö i Vänern.

Efter hand utvecklades räddningsfartygen så att de blev större, motorstarkare och snabbare, täckta i stället för öppna, och så småningom byggda med stålskrov och isklassade. Den 16 meter långa livräddningskryssaren Bernard Ingelsson byggdes 1944-45 och var, tillsammans med två systerfartyg, de första helsvetsade stålräddningskryssarna i svensk tjänst. Hon tjänstgjorde fram till 1996 och är nu museifartyg i Sjöhistoriska museets ägo i Stockholm.

Ett ännu större svenskt fartyg är den 21,6 meter långa sjöräddningskryssaren Wilhelm R. Lundgren (III) från Sjöräddningssällskapets 50-årsjubileum 1957, som tjänstgjorde till 2002. Hon efterträdde två tidigare livsräddningsbåtar med samma namn på Räddningsstation Rörö, där hon tjänstgjorde fram till 1970. Hon hade en hastighet på 11 knop och ersattes av Rescue Gad Rausing, vilken med glasfiberskrov och vattenjetaggregat går i 36 knops fart. Rescue Gad Rausing är därmed i prestandaavseende typisk för de snabbare och lättare båtar som Sjöräddningssällskapet introducerat i sin flotta sedan 1980-talet. Flertalet nya båtar är inte bara mycket snabba jämfört med de båtar de har ersatt, men också mindre i storlek. De nya täckta standardiserade räddningsbåtarna, som utgör stommen av allvädersbåtar i den svenska flottan av räddningsfartyg, är under 12 meter långa, självrätande, vattenjetdrivna och inte isklassade. Snabbheten har befrämjats på bekostnad av körning i svåra isförhållanden och bogseringsstyrka. Kapaciteten för räddning under isförhållanden har istället upprätthållts med införande av drygt fem meter långa svävare. Räddningsstationerna har också numera också flera farkoster per station än tidigare, till exempel drygt öppna 8, 4 meter långa, grundgående båtar i Gunnel Larssonklassen, introducerad under 1990-talet, ribbåtar av olika storlekar samt rescuerunners.

Omsättningen av fartyg är numera också högre än tidigare. Till exempel den 18,5 meter långa Östergarn byggdes 1937 i Norge i trä på stålspant och tjänstgjorde som livräddningskryssare i 50 år, först i Norge och därefter i Sverige, medan Sjöräddningssällskapet idag har som riktmärke att en livräddningsbåt ska ersättas efter högst 25 år,^[2] med en grundlig renovering i halvtid.

Det tyska livräddningssällskapet, Deutsche Gesellschaft zur Rettung Schiffbrüchiger, utrustade från sitt grundande 1865 sina räddningsstationer med hästanspända ekipage med förhållandevis tunga specialutvecklade roddlivbåtar. Utvecklingsidéer inhämtades från Storbritannien och Nederländerna, och motorlivräddningsbåtar kunde introduceras på räddningsstationerna från 1911, i somliga fall motoriserade befintliga roddlivräddningsbåtar.

Från 1950-talets början utvecklades ett koncept med en kombination av tung räddningskryssare med en medförd snabb- och grundgående dotterräddningsbåt ombord. År 1953 färdigställdes försöksfartyget Bremen med en dotterbåt i ett öppet akterutrymme.

Idag förfogar det tyska livräddningssällskapet över mycket stora livräddningskryssare. Det finns en 46-metersklass med världens största sjöräddningskryssare, med bland annat helikopterlandningsdäck, kraftig lyftkran och dotterlivräddningsbåt på 9,5 meters längd. Från år 2012 ersätts dock dessa fartyg med den något mindre 36,5-metersklassen, vilken är konstruerad tör Östersjön. Fartyg av denna typ har också en täckt dotterräddningsbåt och helikopterdäck. Denna typ är samtidigt en höghastighetesbåt, med 32 knops fart.

Huvudartikel: MOB-båt

En MOB-båt, eller man överbord-båt, är en liten snabb räddningsfarkost, som finns på skepp som passagerarfärjor och kryssningsfartyg för att användas i nödsituationer, särskilt när en person har fallit överbord.

Mall:Sjöräddning [[Kategori:Räddningsbåtar| ] [[Kategori:Räddningsbåtar i Sverige| ] [[Kategori:Räddningsbåtar i Norge| ]