AN/ALQ-119
| AN/ALQ-119 | |
 En AN/ALQ-119 monterad under vänster luftintag på en F-4E Phantom II. | |
| Beskrivning | |
|---|---|
| Typ | Störsändare |
| Land |  USA |
| Tillverkare | Westinghouse |
| Tagen i bruk | 1970 |
| Antal tillverkade | 1 600 |
| Andra namn | AN/ALQ-184 |
| Data | |
| Frekvens | 2–4 GHz (E- och F-band) 4–8 GHz (G- och H-band) 8–10 GHz (I-band) |
| Effekt | 150 W (brusstörning) 300 W (skenmålsstörning) |
| Antenndata | |
| Antenntyp | Vandringsvågrör |
AN/ALQ-119 är en amerikansk störsändare avsedd att bäras av taktiska flygplan på en vapenbalk. Under 1980-talet var det den mest använda störsändaren i USA:s flygvapen och utgjorde runt 50 % av alla störsändare i amerikansk användning. Under 1980-talet började den ersättas av AN/ALQ-131, men vid tiden för operation Desert Storm fanns ett flertal fortfarande i aktiv tjänst. Den moderniserade varianten AN/ALQ-184 används fortfarande av Flygnationalgardet.
Utveckling
[redigera | redigera wikitext]AN/ALQ-119 utvecklades av Westinghouse under Vietnamkriget för att ersätta den äldre störsändaren AN/ALQ-101. I likhet med AN/ALQ-101 är den en "dual-mode"-störsändare vilket innebär att den kan sända brusstörning och skenmålsstörning samtidigt. Skillnaderna mot föregångaren var fler vandringsvågrör för att kunna täcka fler frekvenser och fler förprogrammerade störmönster.[1]
År 1982 hade över 1 600 enheter tillverkats vilket gjorde den till den mest talrika störsändaren i USA:s inventorium.[1] Nackdelen var den analoga elektroniken som "programmerades" i förväg med över hundra små strömbrytare som alla hade tio olika positioner.[2] Därför lanserade Raytheon Company ett uppgraderingsprogram där den interna elektroniken ersattes med digitala komponenter och minne som kunde laddas från diskett via en AN/ALM-126C (vilket i praktiken var en militäriserad HP 9825). Den uppgraderade versionen fick namnet AN/ALQ-184.[2]
Användning
[redigera | redigera wikitext]
AN/ALQ-119 togs i tjänst 1970 och började användas i Vietnam 1972.[1] Den visade sig vara effektiv mot både S-75 och S-125 vilket gjorde att även Israel köpte in 250 stycken AN/ALQ-119 under Jom Kippurkriget.[3]
F-4 Phantom II bar ofta AN/ALQ-119 i det främre vänstra uttaget avsett för Sparrow-robotar.[4][5] AN/ALQ-119 var dock bredare än en Sparrow-robot och fick därför inte plats i uttaget, och även om den hade fått det hade den delvis infällda positionen skärmat av delar av sändarantennerna. Därför monterades den på en adapter som gjorde att ovansidan av störkapseln hamnade i nivå med flygkroppens undersida. På andra flygplan monteras AN/ALQ-119 på en vanlig vapenbalk utan adapter.
Den ursprungliga AN/ALQ-119 användes fortfarande under operation Desert Storm, men avvecklades kort därefter. AN/ALQ-184 är dock fortfarande i tjänst och används på A-10 Thunderbolt II och F-16 Falcon.[3]
AN/ALQ-119 har även exporterats till flera länder.
Varianter
[redigera | redigera wikitext]- AN/ALQ-119(V)10 – Den första versionen avsedd att användas på F-4G Wild Weasel. Den kunde kopplas ihop med den AN/ALR-46 radarvarnare som fanns inbyggda i flygplanen till ett system som kallades ”Compass Tie”. Samma störsändare ihopkopplad med AN/ALR-69 i F-16 kallas ”Compass Matrix”.
- AN/ALQ-119(V)15 – Standardversion för flygplan som saknade radarvarnare eller hade radarvarnare som inte var kompatibla med ”Compass Tie” eller ”Compass Matrix”.
- AN/ALQ-119(V)17 – Lättare version nedkortad från 3,96 till 2,9 meter.
- AN/ALQ-184(V)5 – Moderniserad version med digital elektronik. Ungefär 700 AN/ALQ-119 byggdes om till AN/ALQ-184 under 1980-talet. Ihopkopplad med radarvarnare AN/ALR-46 eller AN/ALR-69 kallades systemet ”Seek Ice”.
- AN/ALQ-184(V)7 – Exportversion avsedd för Taiwans F-16 flygplan.
- AN/ALQ-184(V)9 – En systemkapsel som kombinerar störsändaren AN/ALQ-184 med skenmål AN/ALE-50.
- AN/ALQ-187 – Samma störsändare som AN/ALQ-184 fast utan kapsel avsedd att integreras i flygplan. Greklands flygvapen och Marockos flygvapen har valt AN/ALQ-187 ASPIS (Advanced Self-Protection Integrated Suite) framför alternativet AN/ALQ-165 ASPJ (Airborne Self-Protection Jammer) i sina F-16C/D block 52.
Plattformar[redigera | redigera wikitext]Flygplan som använder eller har använt AN/ALQ-119 |
Användare[redigera | redigera wikitext] |
Källor
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c] ”Westinghouse AN/ALQ-119”. Scramble – The Aviation Magazine. 4 februari 2014. Arkiverad från originalet den 30 april 2017. https://web.archive.org/web/20170430003508/https://wiki.scramble.nl/index.php/Westinghouse_AN/ALQ-119.
- ^ [a b] Ancker, Charles (16 september 2015). ”What Did You Do In The COLD War Daddy?”. https://www.linkedin.com/pulse/what-did-you-do-war-daddy-vol-i-charles-ankner/.
- ^ [a b] ”Westinghouse AN/ALQ-119” (på italienska). loneflyer.com. http://www.loneflyer.com/2017/12/28/westinghouse-an-alq-119/. Läst 30 mars 2021.
- ^ Pike, John (9 januari 1999). ”ALQ-119 Jamming Pod”. Federation of American Scientists. https://fas.org/man/dod-101/sys/ac/equip/an-alq-119.htm.
- ^ Pike, John (7 juli 2011). ”ALQ-119 Jamming Pod”. Global Security. https://www.globalsecurity.org/military/systems/aircraft/systems/an-alq-119.htm.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör AN/ALQ-119.- Frössling, Bo. ”Telekrigföring, del 3”. Flygvapennytt (2:1980). https://www.fht.nu/bilder/Flygvapnet/Flygvapennytt/fv_nytt_2_80_telekrigforing_del3.pdf.