Konflikten i Mali

Denna artikel eller detta avsnitt behandlar ett pågående skeende. (2021-04) Informationen kan vara inaktuell och ändras snabbt.

Konflikten i Mali
Område kontrollerat av rebeller (januari 2013) innan det återtogs av maliska och franska styrkor.
Ägde rum 16 Januari 2012 - Pågående Plats Mali Resultat Konflikten pågår Ett Tuareg-uppror påbörjades, varpå man fördrev Malis norra regeringsstyrkor i januari 2012[4]. Malis president Amadou Toumani Touré avhyses under en statskupp ledd av Amadou Sanogo[5]. Norra Mali erövras av rebeller i april 2012, den "Oberoende staten Azawad" utropas av MNLA[6] med kortvarigt stöd av Ansar al-Din[7]. Islamistiska grupper (Ansar al-Din, AQIM[8] och Mujao)kör ut MNLA från norra Mali och inför sharialagar i regionen. Frankrike och andra afrikanska stater ingriper och hjälper den maliska armén att återerövra större delen av norra Mali. Val den 28 juli.
Stridande
Mali  Frankrike ECOWAS medlemmar  Benin[9]  Burkina Faso[10]  Kap Verde[11]  Gambia[11]  Ghana[12]  Guinea[13]  Guinea-Bissau[11]  Elfenbenskusten[13]  Liberia[14]  Niger[15]  Nigeria[16]  Sierra Leone[17]  Senegal[16]  Togo[9]  Tchad[18]  Burundi[19]  Gabon[20]  Sydafrika[21]  Rwanda[21]  Tanzania[21]  Uganda[22] Understödda av:  Europeiska unionen[23]  Algeriet[24][25]  Angola[26]  Australien[27]  Belgien[28]  Sverige  Kanada[29][30]  Komorerna[31]  Tjeckien[32]  Danmark[33][34]  Tyskland[35][36]  Ungern[37][38]  Italien[39]  Indien[40][41][42][43][44]  Japan[45]  Marocko[46]  Namibia[47]  Nederländerna[48]  Rumänien[49]  Spanien[50][51]  Förenade Arabemiraten[52]  Storbritannien[53]  Irland[54]  USA[55] Icke-statliga stridande: NLFA[56][57]	Nationella rörelsen för Azawads befrielse (MNLA) Islamiska rörelsen för Azawad (MIA)[58]	Islamister Ansar al-Din[1] Mujao[2] AQIM Boko Haram[3] Ansar al-Sharia
Befälhavare och ledare
Dioncounda Traoré (sen april 2012) Amadou Sanogo (sen mars 2012) Amadou Toumani Touré (tills mars) Sadio Gassama (tills mars) El Haji Ag Gamou (tills mars) François Hollande Édouard Guillaud Abdelaziz Bouteflika Stephen Harper David Cameron Barack Obama Angela Merkel Mariano Rajoy Micael Bydén Sverker Göranson Shehu Usman Abdulkadir Yaye Garba Mahamat Idriss Deby Itno flera Macky Sall Goodluck Jonathan Alassane Ouattara Mahamadou Issoufou Ellen Johnson Sirleaf Jorge Carlos Fonseca Alpha Condé Blaise Compaoré Faure Gnassingbé Yahya Jammeh Ernest Bai Koroma Yayi Boni John Dramani Mahama Manuel Serifo Nhamadjo Pierre Nkurunziza Idriss Déby Ali Bongo Ondimba Jacob Zuma Paul Kagame Jakaya Kikwete Yoweri Museveni Mohamed Lamine Ould Sidatt (NLFA) Housseine Khoulam (NLFA)[56]	Mahmoud Ag Aghaly Bilal Ag Acherif Moussa Ag Acharatoumane Ag Mohamed Najem[59] Algabass Ag Intalla (MIA)[60]	Iyad ag Ghaly[61] Omar Ould Hamaha[62] Mokhtar Belmokhtar Abdelmalek Droukdel[63] Abdelhamid Abou Zeid†[64]
Styrka
6,000-7,000[65] (troligtvis 12,150 före kriget)[66] 4,000[67] 400[68] 2,000[18] 1,200[9][69] 733[52] 650[70] 500[9] 500[52] 500[9] 500[9] 300[9] 144[9] 120[9] ~50[71] Total: 23,564+ 500 (EUTM)[72] flera 150(befäl) 80[73] 50[74] Okänt Okänt Okänt ~500 (NLFA)[56]	3,000[75] [76]	1,200–3,000.[77][78] Haram: 100[3] al-Din: 300[76]
Förluster
164+ dödade,[79] 400 tillfångatagna[80] Totalt: 1,000–1,500+ dödade, tillfångatagna eller deserterade (sedan april 2012)[81] 36-65 dödade, 60+ skadade,[82][83] 12 tillfångatagna[84] (januari 2013) 25 dödade, 30 skadade[85] 2 dödade[86] 2 soldater dödade 1 soldat dödad, flera skadade[87]	165+ dödade (under konflikten med den Maliska armén)[88][89][90] 5–123 dödade (under islamistkonflikterna)[91][92][93][94]	115–214+ dödade [91][92][93][94][95] 50 fordon 250-300 dödade (Fransk uppskattning efter dess intervention)[96]
Fördrivna: ~144,000 flyktingar[18] ~230,000 internflyktingar.[18] Totalt≈374,000.[97]

Konflikten i Mali startade den 17 januari 2012 då tuareggerillan MNLA i norra Mali gjorde uppror mot regeringsarmén. Gerillan erövrade tre av landets norra provinser och utropade en oberoende nation, Azawad där. Malis armé, som var besvikna på att de inte fått vapenkraft nog att bekämpa gerillan, svarade med att i mars 2012 genomföra en regeringskupp och att störta president Amadou Toumani Touré. De lyckades dock inte slå tillbaks MNLA-gerillan i norr, som tvärtom stärkte sin ställning i regionen. Efter hand manövrerades MNLA ut av väpnade islamistgrupper som Ansar al-Din och AQIM vars mål är att göra landet till en gudsstat med sharialagar.^[98]

När dessa avancerade söderut mot Bamako ingrep fransk och västafrikansk militär och drev ut islamist-gerillan i öknen. Ett fredsavtal slöts i juni 2013 med tuaregrebellerna och i juli hade läget stabiliserats så att det blev möjligt att arrangera presidentval.

Konflikten bottnar dels i den islamistiska våg som sveper över stora delar av den muslimska världen och fått grupper som Ansar al-Din och Aqim att kräva upprättandet av en islamsk stat i Mali, med sharialagar. Motsättningar finns också mellan olika folkgrupper, där tuaregerna i norra delarna av landet känt sig diskriminerade och av och till iscensatt uppror under de senaste hundra åren.

I januari 2012 startar tuaregrebeller från MNLA och Ansar Dine ett uppror i norra Mali.

Den 17 januari intar de staden Ménaka i Mali och den 10 mars tar man över militärområdet Amachach, nära staden Tessalit, sex mil från den algeriska gränsen.

En grupp inom regeringsarmén, som var missnöjda med att MNLA (Nationella rörelsen för Azawads befrielse) inte bjöds tillräckligt motstånd, tog den 22 mars 2012 makten i en militärkupp och tillsatte en militärjunta, Comité National pour le Redressement de la Démocratie et la Restauration de l’État (CNRDR).

Den demokratiska oppositionen mot CNRDR organiserade sig i Front Uni pour la Sauvegarde de la République et de la Démocratie (FUDR) som fick stöd av den regionala samarbetsorganisationen Ecowas. Kuppledaren Sanogo svarade med att bilda 22 mars-rörelsen, som en paraplyorganisation för de krafter som stödde militärjuntan.

MNLA utnyttjade det maktvakuum som uppstod efter militärkuppen och tog, tillsammans med islamistrebeller, kontrollen över hela norra Mali. Den 6 april utropade MNLA där den självständiga staten Azawad, utan att få något erkännande av vare sig Afrikanska unionen, EU, FN eller Ecowas. De sistnämnda ingick istället en överenskommelse med CNRDR, om övergång till civilt styre i Mali.

I enlighet med överenskommelsen svors talmannen Dioncounda Traoré in till interimspresident den 12 april, med uppdrag att utlysa nyval och "hantera krisen i norr"^[99]. Traoré utsåg den 17 april Modibo Diarra till tillförordnad premiärminister. Samtidigt greps Malis förre premiärminister Modibo Sidibé och flera andra höga politiker och militärer och fördes till militärjuntans högkvarter.^[100]

Efter kraftiga internationella protester tvingades juntan dock släppa de 22 gripna, som sympatiserade med den störtade presidenten Amadou Toumani Touré. Touré själv flydde samtidigt till Senegal, på vars ambassad i Bamako han tidigare sökt skydd.^[101]

Den 26 april möttes Ecowas ledare i Elfenbenskusten för att bland annat dryfta konflikten i Mali. Man beslutade att övergångsregeringen i Bamako ska sitta kvar i minst ett år innan president- och parlamentsval genomförs och att en militär styrka skulle skickas till Mali.

Dagen därpå intog den tidigare okända milisgruppen FNLA (Front National de Libération de l'Azawad) ökenstaden Timbuktu, som tidigare kontrollerats av islamistiska Ansar al-Din.^[102]

I månadsskiftet april-maj uppstod strider i Bamako mellan militärjuntans soldater och den avsatte presidenten Amadou Toumani Tourés garde, Röda baskrarna. Juntan gick segrande ur striderna som krävde dödsoffer på båda sidor.^[103]

Den 21 maj misshandlas president Traoré av demonstranter som sympatiserar med kuppmakarna. Kapten Amadou Sanogo tar tillfälligt över som övergångspresident och Traoré flygs till Frankrike för vård. Traoré återvänder senare för att bilda en samlingsregering, ledd av Cheick Modibo Diarra.^[104]

I kaoset efter militärkuppen blossade även markkonflikter upp mellan fulaniherdar från Burkina Faso och lantbrukare från dogonfolket i Mali. Tre dagars strider i maj 2012, nära gränsen till Burkina Faso, krävde minst 30 människoliv.^[105]

Hundratals människor flydde från byn Sari i norra Mali över gränsen till Burkina Faso.

Efter veckor av samtal kom MNLA, FNLA och Ansar al-Din överens om att den 27 maj bilda "den islamiska staten Azawads övergångsråd".^[106] Denna enighet sprack dock rätt omgående och man började istället bekämpa varandra.^[107] En månad senare intog islamisterna MNLA:s högkvarter i Gao^[108] och i mitten av juli hade man även drivit bort dem från deras sista större fäste Ansongo, tio mil längre norrut.^[109]

Sedan Ecowas diskuterat en militär intervention mot rebellerna hotade Rörelsen Enhet och heligt krig i Västafrika (Mujao) med terrordåd i länder i regionen som deltar i en sådan interventionsstyrka.^[110]

Unesco satte upp staden Timbuktu på sin lista över hotade världsarv, på grund av den väpnade konflikten i området, vilket inte hindrade Ansar al-Din från att förstöra gamla tempel och mausoleum över sufihelgon, som man betecknade som uttryck för avgudadyrkan.^[111]

I september 2012 förstörde man även helgonet Alfa Mobos mausoleum i staden Goundam, nio mil från Timbuktu.^[112]

Sharialagar infördes och offentliga bestraffningar genomfördes av islamisterna.

I slutet av juli stenades ett ogift par till döds, i staden Aguelhok ^[113] och i augusti högg man handen av en man som anklagats för att ha stulit en moped. ^[114]

400 000 människor uppges ha flytt norra Mali sedan islamisterna tog över styret. ^[115]

Motståndare till sharialagarna under det islamistiska styret organiserade sig i Mali-koalitionen för kulturell mångfald.^[116] I början av oktober arrangerade man en tvådagarskonferens i Bamako, där människor som flytt norra Mali deltog. ^[117]

I september 2012 avancerade islamisterna söderut och intog staden Douentza.

Den 12 oktober röstar FN:s säkerhetsråd (resolution 2071) enhälligt för en militär intervention i Mali. Militären motsatte sig dock detta och hävdade att man kunde krossa rebellerna på egen hand. Sedan premiärminister Diarra organiserat en demonstration till stöd för FN-resolutionen tvingades han avgå i december, efter att ha gripits av säkerhetsstyrkor. Django Sissoko utses till ny premiärminister. ^[118]

FN:s säkerhetsråd röstar den 20 december enhälligt igenom resolution 2085 som ger en fredsbevarande afrikansk styrka rätt att intervenera till stöd för Malis armé, under ett års tid. Sissoko godtar resolutionen.

Beväpnade islamister från AQIM, Ansar al-Din och Mujao drog söderut och intog den 10 januari 2013 den strategiskt viktiga staden Konna, något som fick Frankrike att inleda "Opération Serval". Frankrikes intervention välkomnades av MNLA-gerillan som sade sig vara beredda att hjälpa den franska armén mot sina forna vapenbröder. ^[119]

Den 12 januari infördes undantagstillstånd i Mali. Detta kom att råda i över fem månader.

Trots fyra dagars intensivt bombardemang av franska Rafale-plan lyckades islamisterna den 14 januari inta Diabaly och avancerade till den lilla orten Banamba, norr om Bamako. Franska och västafrikanska styrkor svarade med att förstärka sin närvaro i landet och lyckades i tur och ordning inta Konna ^[120], Diabaly ^[121], Gao ^[122] och Timbuktu ^[123]

I takt med dessa militära bakslag drabbades Ansar al-Din också av avhopp. Alghabass Ag Intallah leder utbrytargruppen Islamiska rörelsen för Azawad (MIA) som förklarade sig vara villiga att förhandla om en fredlig lösning av konflikten.^[124] MIA uppgav att man, tillsammans med MNLA, intagit Kidal sedan islamisterna flytt staden.^[125] Den 5 februari tog 1 800 soldater från Tchad över Kidal. ^[126]

Den 8 februari drev franska styrkor ut islamistrebellerna ur staden Tessalit. ^[127]

Två tusen islamistiska gerillakrigare drog sig undan till bergen på gränsen mot Algeriet. ^[128] Samtidigt stred man och genomförde självmordsattacker i Gao. ^[129]

Sverige har sedan 2013 soldater i Mali.

Den 2 maj 2013 samlades flera tuareghövdingar i Kidal och bildade Höga rådet för Azawads enighet (HCUA), med målsättningen att förhandla fram en fredsuppgörelse.^[130]

Den 18 juni slöts en sådan mellan regeringen, HCUA och MNLA. Rebellerna överlämnade staden Kidal till regeringsarmén mot ett löfte om en ”inkluderande dialog” med en nyvald regering inom 60 dagar. Arkitekten bakom uppgörelsen, Tiébilé Dramé drog tillbaka sin egen kandidatur i presidentvalet den 28 juli. Dramé hävdade att förutsättningar för ett fritt och hederligt val saknades. ^[131]

• Emerson, Stephen A. (2011). ”Desert insurgency: lessons from the third Tuareg rebellion”. Small Wars & Insurgencies 22 (4): sid. 669–687. doi:10.1080/09592318.2011.573406. 
• Lecocq, Jean Sebastian (2010). Disputed Desert: Decolonisation, Competing Nationalisms and Tuareg Rebellions in Northern Mali. Afrika-Studiecentrum series. "19". Leiden. ISBN 978-90-04-13983-1