San Marino

Republiken San Marino
*Repubblica di San Marino*
Republiken San Marino ; Repubblica di San Marino
Flagga	Statsvapen
	Valspråk: Libertas ; (latin för "frihet")
	Nationalsång: Inno Nazionale della Repubblica;
	läge San Marino (grönt) i Europa (mörkgrå)
Huvudstad	San Marino
Största stad	Dogana
Officiellt språk	Italienska
Demonym	sanmarinier
Statsskick	Republik
Yta
Befolkning
BNP (PPP)	2017 års beräkning
HDI (2021)	0,853 (44:e)
Valuta	Euro (EUR)
Tidszon	CET (UTC+1)
	Topografi
Kör på	höger
Nationaldag	3 september
Nationalitetsmärke	RSM
Landskod	SM, SMR, 674
Toppdomän	.sm
Landsnummer	378

För andra betydelser, se San Marino (olika betydelser).

San Marino, formellt Republiken San Marino (italienska: Repubblica di San Marino), är en republik belägen på Apenninska halvön i södra Europa, helt omsluten av Italien.^[4] San Marino är en av Europas mikrostater. Dess invånare kallas sanmarinier.^[2]

San Marino hade världens femte högsta förväntade genomsnittliga livslängd: 83,4 år (2018).^[1] Landet har också enligt Världsbanken fler motorfordon än invånare.^[5] Motorfordon från San Marino bär nationalitetsbeteckningen RSM.

Historia

Huvudartikel: San Marinos historia

San Marino är den enda kvarvarande av de stadsstater som fanns i Italien under medeltiden. Enligt traditionen uppstod staten under 300-talet ur en kristen bosättning, som flytt till platsen med helgonet Marinus i spetsen undan förföljelserna beordrade av kejsar Diocletianus.^[4] I själva verket kan Marinus ha levt någon gång mellan år 500 och 700.^[6] Ett Castellum Sancti Marini omtalas år 885. Landet har nästan helt utan avbrott lyckats upprätthålla en hög grad av självständighet genom århundradena, en faktor är det svårtillgängliga läget. Självständigheten hotades i början av den nya tiden av påvemakten, men emellertid erkände Kyrkostaten San Marinos självständighet år 1631.^[4]

När kejsar Napoleon I erövrade Italien kom San Marino under franskt beskydd. År 1815, efter Napoleons fall, återupprättades Kyrkostaten under Wienkongressen. Den lokale ledaren hävdade dock San Marinos fulla oberoende trots att romersk-katolska kyrkan ville bevara sitt inflytande över landet. En konflikt uppstod som varade fram till 1861, vid konungariket Italiens bildande, då ett vänskapsavtal upprättades mellan den nya italienska staten och San Marino, som därmed lyckades bevara sin självständighet. Under andra världskriget var San Marino neutralt och kom att bli en fristad för tusentals italienska judar. Trots sin neutralitet utsattes landet för ett antal bombangrepp, något som landet senare kompenserades för.

Med undantag av att man numera har demokratiska val med allmän och lika rösträtt har styrelseskicket inte förändrats nämnvärt sedan 1240-talet.^[4] Den lagstiftande makten ligger hos parlamentet (se nedan).

Geografi

San Marino är beläget på berget Monte Titanos sluttningar i östra delarna av Italien. Det gränsar till de italienska regionerna Emilia-Romagna i norr och Marche i söder. Gränsen mot Italien är 37 kilometer lång. San Marino är ett bergigt land: endast 16,7 procent av jorden är brukbar. Landets största naturresurs är sten.^[1] San Marino dräneras av de mindre betydelsefulla floderna Ausa, Marano och San Marino.^[4]

San Marino har anslutit sig till internationella miljöavtal om biologisk mångfald, klimatförändringar, ökenspridning, förbud mot kärnvapenprov. De har undertecknat avtalen men inte ratificerat dem.

Klimat

San Marino har på grund av höjdläget ett milt varmtempererat klimat snarare än ett typiskt medelhavsklimat. Temperaturen kan under vintrarna gå ned till −7 °C och på somrarna nå upp till 26 °C. Årsnederbörden är ungefär mellan 550 och 800 mm.^[4]

Statsskick och förvaltning

San Marino har ett unikt statschefsämbete, som utövas av två personer samtidigt, de två regerande kaptenerna (Capitani Reggenti) som väljs av regeringen (se nedan) för en sexmånadersperiod åt gången.^[4] Sedan den 1 oktober 2022 har de två regerande kaptener varit Manuel Ciavatta och Maria Luisa Berti.^[7]

Den verkställande makten utövas av en regering kallad statskongress (Congresso di Stato) som väljs av parlamentet för fem år. Ledamöterna i statskongressen kallas statssekreterare. Regeringschef är statssekreteraren för utrikes och politiska frågor.

Den lagstiftande makten utövas av ett enkammarsparlament (Consiglio Grande e Generale) med 60 ledamöter, som väljs i allmänna, direkta val.^[4] Sedan 2016 röstar man i två omgångar om ingen koalition uppnått majoritet i första valomgången. Vid valet 2016 tog vänsterkoalitionen Adesso.sm makten i parlamentet.

Den dömande makten utövas av en högsta domstol (Consiglio dei XII) och underordnade domstolar. Domarna väljs av parlamentet bland icke-sanmarineser, först för en period om fyra år och sedan på livstid.

Administrativ indelning

Huvudartikel: San Marinos administrativa indelning

San Marino är indelat i nio kommuner (Castelli):^[4] staden San Marino, Borgo Maggiore, Serravalle, Acquaviva, Chiesanuova, Domagnano, Faetano, Fiorentino och Montegiardino. Varje kommun styrs av en kommunstyrelse (Giunta) med en borgmästare (Capitano di Castello) som ordförande.

Militär och polis

San Marino är en neutral stat och har ingen värnplikt. Det existerar dock ett antal militära och polisiära kårer.

La Guardia del Consiglio Grande e Generale (grundad år 1700) är ett frivilligt hedersgarde för San Marinos politiska ledning.
La Compagnia Uniformata delle Milizie är en frivillig miliskår, med framförallt ceremoniella funktioner.
La Guardia di Rocca (grundad år 1700) bevakar San Marinos gränser och de offentliga byggnaderna, eskorterar värdetransporter samt fungerar som tullpolis.
Il Corpo della Gendarmeria (grundad 1824) är en paramilitär poliskår med ansvar för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt för brottsbekämpning.
La Polizia Civile är en civil polismyndighet med ett polisiärt ansvar som framförallt omfattar trafik, turism, näringsverksamhet, post och skatter. Den har dessutom ett myndighetsansvar för brandförsvar, civilförsvar, miljövård och folkbokföring.

Ekonomi och samfärdsel

Landet är i valutaunion med Italien och har därför euro som valuta. Av den yrkesverksamma befolkningen är 1 % sysselsatt i jordbruket, 42 % i industrin och 57 % inom tjänstesektorn. De viktigaste jordbruksprodukterna är vete, vindruvor, majs, oliver, nötkött, fläskkött, ost och hudar. De viktigaste industrierna är textilindustrin, elektronikindustrin, keramisk industri, cementtillverkning och vinproduktion. De viktigaste tjänstesektorerna utgörs av bankverksamhet och turism. Turismen bidrar med mer än 50 % av landets BNP.

Kommunikationer

San Marino har ett vägnät som omfattar omkring 290 kilometer.^[4] Det finns tre huvudgränsövergångar med Italien, där det vanligen inte är identitetskontroll. Det finns inga järnvägar och ingen flygplats i San Marino. Det finns en helikopterplattform i landet. Närmaste flygplats är Rimini flygplats, cirka 20 km bort. Närmaste storflygplatser är i Rom och Milano, båda runt 350 km bort.

Demografi

Landet har cirka 33 800 invånare (2018), varav drygt 4 400 bor i huvudstaden San Marino. I landet finns cirka 4 000 utlänningar, främst italienare.^[4]

I San Marino är det officiella språket och modersmålet för befolkningen italienska. Det traditionella talspråket i landet tillhör dialektgruppen romagnolo.^[4]

Minst 95 procent av befolkningen beräknas tillhöra den romersk-katolska kyrkan, som är statsreligion. Mindre minoriteter av protestanter (bland annat valdenser), bahaier, muslimer och judar finns i landet.^[8]

Kultur och samhälle

Idrott

San Marinos Grand Prix i formel 1 arrangerades årligen 1981–2006. Loppet kördes på Autodromo Enzo e Dino Ferrari i Italien, men kallades San Marinos Grand Prix eftersom det redan fanns ett annat lopp (som kördes på Monza) som betecknades som Italiens Grand Prix. Från 2007 körs istället ett lopp i MotoGP på Misano World Circuit (även den i Italien) som kallas San Marinos Grand Prix.

San Marino har även haft en världsmästare i Roadracing, Manuel Poggiali, som vunnit 125GP 2001 och 250GP 2003.

För information om landets fotbollslag, se San Marinos herrlandslag i fotboll.

Referenser

^ [a b c d e f g h] ”San Marino”. The World Factbook. CIA. 9 januari 2020. Arkiverad från originalet den 1 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200501044303/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/sm.html. Läst 23 januari 2020.
^ [a b] ( PDF) Utrikes namnbok: Svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU-organ och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (10., rev. uppl.). Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2015. sid. 71. http://www.regeringen.se/4a3eb3/contentassets/e27ee47ea294461bbb0f39b68d31c540/utrikes_namnbok_10.e_reviderade_upplagan.pdf. Läst 23 januari 2020
^ ”Human Development Report 2021/2022” (på engelska) ( PDF). United Nations Development Programme. sid. 284-287. https://hdr.undp.org/system/files/documents/global-report-document/hdr2021-22pdf_1.pdf. Läst 3 december 2022.
^ [a b c d e f g h i j k l] ”San Marino - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/san-marino. Läst 23 januari 2020.
^ ”Data | The World Bank”. data.worldbank.org. Arkiverad från originalet den 9 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140209114811/http://data.worldbank.org/indicator/IS.VEH.NVEH.P3. Läst 23 januari 2020.
^ http://www.sanmarinosite.com/en/history/origins-of-san-marino/ (januari 2018)
^ ”I nuovi Capitani Reggenti: i profili di Maria Luisa Berti e di Manuel Ciavatta” (på italienska). San Marino Rtv. 16 september 2022. https://www.sanmarinortv.sm/news/politica-c2/i-nuovi-capitani-reggenti-i-profili-di-maria-luisa-berti-e-di-manuel-ciavatta-a229432. Läst 10 oktober 2022.
^ ”San Marino – Religion | Utrikespolitiska institutet”. www.ui.se. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/san-marino/religion/. Läst 23 januari 2020.

Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör San Marino.
Bilder & media
Officiell webbplats

[CIAWorldFactbook-1] [a b c d e f g h] ”San Marino”. The World Factbook. CIA. 9 januari 2020. Arkiverad från originalet den 1 maj 2020. https://web.archive.org/web/20200501044303/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/sm.html. Läst 23 januari 2020.

[Utrikesnamnbok2015-2] [a b] ( PDF) Utrikes namnbok: Svenska myndigheter, organisationer, titlar, EU-organ och länder på engelska, tyska, franska, spanska, finska och ryska (10., rev. uppl.). Utrikesdepartementet, Regeringskansliet. 2015. sid. 71. http://www.regeringen.se/4a3eb3/contentassets/e27ee47ea294461bbb0f39b68d31c540/utrikes_namnbok_10.e_reviderade_upplagan.pdf. Läst 23 januari 2020

[hdirapport2022-3] ”Human Development Report 2021/2022” (på engelska) ( PDF). United Nations Development Programme. sid. 284-287. https://hdr.undp.org/system/files/documents/global-report-document/hdr2021-22pdf_1.pdf. Läst 3 december 2022.

[NE-4] [a b c d e f g h i j k l] ”San Marino - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/san-marino. Läst 23 januari 2020.

[5] ”Data | The World Bank”. data.worldbank.org. Arkiverad från originalet den 9 februari 2014. https://web.archive.org/web/20140209114811/http://data.worldbank.org/indicator/IS.VEH.NVEH.P3. Läst 23 januari 2020.

[6] ttp://www.sanmarinosite.com/en/history/origins-of-san-marino/ (januari 2018)

[7] ”I nuovi Capitani Reggenti: i profili di Maria Luisa Berti e di Manuel Ciavatta” (på italienska). San Marino Rtv. 16 september 2022. https://www.sanmarinortv.sm/news/politica-c2/i-nuovi-capitani-reggenti-i-profili-di-maria-luisa-berti-e-di-manuel-ciavatta-a229432. Läst 10 oktober 2022.

[8] ”San Marino – Religion | Utrikespolitiska institutet”. www.ui.se. https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/europa/san-marino/religion/. Läst 23 januari 2020.

[1]