Poetisk realism (film)
Poetisk realism (franska: Réalisme poétique) var en stil inom fransk film under 1930- och början av 1940-talet.[1]
Handlingen var realistiskt utformad, ofta med samhällskritiska inslag och vanligen kring människor ur arbetarklassen i en utsiktslös tillvaro. Filmens karaktärer var i det typiska fallet dömda att misslyckas, även om man kanske kunde ana något kvarstående litet hopp i bakgrunden, komik blandades med tragedi och ofta användes långa tagningar.[2][3] Poetiska inslag i den filmiska framställningen medgav effektiv förmedling av karaktärernas känslor, ofta med tekniker utvecklade inom impressionistisk och surrealistisk film.[2]
Några exempel på filmer inom den poetiska realismen är L'Atalante (1934) av Jean Vigo, Den stora illusionen (La Grande Illusion, 1937) av Jean Renoir, Pépé från Marseille (Pépé le Moko, 1937) av Julien Duvivier och Dimmornas kaj (Le Quai des brumes, 1938) av Marcel Carné.
Poetisk realism ses, tillsammans med tysk expressionism, som föregångare till film noir.[4][5] Det händer därför ibland att poetisk realism klassificeras som fransk film noir.[1][6]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b] Poetisk realism i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 23 april 2017.
- ^ [a b] Michael Glover Smith (18 maj 2012): Let’s Talk About Poetic Realism White City Cinema. Läst 23 april 2017. Arkiverad 19 mars 2015 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Europeisk realism Arkiverad 24 april 2017 hämtat från the Wayback Machine. filmtipset. Läst 23 april 2017.
- ^ Where Does Poetic Realism Fit in to Film Noir? Classic Film Noir. Läst 23 april 2017. Arkiverad 20 april 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ The Origins of Film Noir From Revolution to Reconstruction and beyond. Rijksuniversiteit Groningen. Läst 23 april 2017. Arkiverad 10 oktober 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Jan Aghed: Film noir i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 23 april 2017.
| ||||||||||||||||||||