Användare:DerOberst02/sandlåda

Frans Gösta Viktor Ekman, även känd som Gösta Ekman den äldre, född 28 december 1890 i Stockholm, död 12 januari 1938 i samma stad, var en svensk skådespelare, regissör, sångare och teaterdirektör. Under 1920- och 1930-talen var Ekman en av Sveriges mest populära film- och teaterskådespelare. Idag räknas han som en av de främsta skådespelarna i Sverige genom tiderna. Under sin karriär hann Ekman medverka i 45 spelfilmer och hundratals teaterföreställningar. Hans konstnärskap har inspirerat flera efterkommande svenska skådespelare, däribland Max von Sydow.

Gösta Ekman växte upp som enda barnet i en familj där fadern var bokhållare och modern frisörska. 13 år gammal lämnade han hemmet för att arbeta, först som springpojke och sedan på kontor. Ekman påbörjade sin karriär som teaterskådespelare 1908. Under 1910-talet turnerade han med olika teatersällskap, men visade tidigt intresse för att medverka i film. Som filmaktör debuterade Ekman 1911 i Blott en dröm och gjorde sin första filmroll av betydelse i Mästerkatten i stövlar (1918).  Sina mest uppmärksammade framgångar under stumfilmstiden hade han i John W. Brunius Karl XII och Karl XII del II (1925) och i Faust (1926). Den sistnämnda spelades in i Tyskland, i regi av den berömde F.W. Murnau, och skänkte Ekman internationell ryktbarhet. Till skillnad från många andra stumfilmsstjärnor kunde han utan problem fortsätta sin karriär även efter övergången till ljudfilm i början av 1930-talet. År 1930 spelade Ekman huvudrollen i den första svenska talfilmen, Paul Merzbachs För hennes skull. Han gjorde även hyllade rollprestationer i Swedenhielms (1935), Intermezzo (1936) och Kungen kommer (1936).

Ekman gifte sig 1914 med grosshandlardottern Greta Sundström. Äktenskapet resulterade i sönerna Hans Gösta “Hasse” född 1915 och Jan Michael född 1926. Den sistnämnde avled emellertid bara nio månader gammal 1927. Vid sidan av filmskådespeleriet fortsatte Ekman att uppträda på teater, där han också tidvis var verksam som direktör. De många föreställningarna tärde dock hårt på Ekman. För att klara av arbetsbördan började han under 1920-talet använda sig av kokain. Droganvändandet ledde till ett missbruk som Ekman skulle kämpa med resten av livet. Gösta Ekman avled utbränd av lunginflammation i kombination med urinförgiftning den 12 januari 1938 på Röda Korsets sjukhem i Stockholm, endast 47 år gammal. Hans död orsakade nationell sorg, och tusentals människor närvarade vid den pampiga begravningen i Hedvig Eleonora kyrka på Östermalm.

Gösta Ekman föddes som Frans Gösta Viktor Ekman i Stockholm den 28 december 1890. Han var enda barnet till Frans Alfred Ekman och Anna Victoria Ekman, född Lindblad. Fadern arbetade som bokhållare i Samson & Wallins bokhandel och modern var tvätterska. Makarna hade känt varandra sedan barnsben och kort efter Anna Victoria blivit gravid med Gösta hade de gift sig. Enligt en familjesängen fick pojken sitt namn efter moderns favoritkung Gustav Vasa, som under sin tid kallades kung Gösta. När sonen föddes bodde familjen i en tvårumslägenhet på Drottninggatan 67. på Norrmalm.

Släkten Ekman hade en långvarig musiktradition. Göstas farfar hade varit trumpetare vid Kungliga Livgardet till häst och enligt en sägen skulle en förfader varit musiker åt kung Karl XII. Föräldrarna hade ärvt det musikaliska engagemanget, i synnerhet Frans som var en begåvad fiolspelare. Under helgerna var det vanligt att de musicerade ihop med släkt och vänner. Denna miljö satte sina spår i unge Gösta, som tidigt fick upp ögonen för sång och musik. I intervjuer under sin senare skådespelarkarriär berättade han ibland om denna tid i sitt liv. Under en sådan på 40-årsdag beskrev han det tidiga barndomshemmet på följande vis:

Under sonens tidiga levnadsår flyttade familjen ofta. 1893, då han precis skulle fylla tre år lämnade de Drottninggatan för en bostad på Karlaplan. Året därpå flyttade de åter, denna gång till en mer rymlig trerumslägenhet på Grev Turegatan 40., där modern öppnade damfrisering i ett av rummen. Föräldrarnas äktenskap var stormigt, och 1895 slutade det i skilsmässa. Under separationen insjuknade plötsligt Frans i tuberkulos, och avled i oktober följande år, endast trettio år gammal. Efter faderns bortgång lämnades Victoria att ensam ta hand om den femårige Gösta.

Moderns nya roll som familjeförsörjare krockade med omsorgen om sonen. När hon var upptagen på frisörsalongen brukade Göstas mormor Kristina ibland komma förbi för att se efter honom. När han inte var med henne spenderade han dagarna ihop med en av de få barndomsvännerna, den jämnåriga Karin Petersén som var dotter till en av moderns väninnor. Ibland när Anna Victoria hade mycket att göra på salongen bodde Gösta hos familjen Petersén på obestämd tid.

För att underhålla sonen fick Anna Victoria iden att tillverka en dockteater åt honom av en tom margarinkartong. Till denna sydde mormodern några trasdockor av rött flanelltyg. Arrangemangen lyckades över moderns förväntan, och teater blev snart ett av sonens favoritnöjen. Kort efteråt beställde hon en större mer robust variant i trä åt honom av kvarterets snickare. Med tiden blev lekarna allt mer avancerade, och inom kort började han själv agera, sjunga och spela instrument i lekföreställningarna.

När Gösta fyllt sju år gammal nog började han gå på riktiga teaterföreställningar med vännen Karin som delade hans teaterintresse. Bland deras favoriter var komedier och revyer, i synnerhet kupletter av sångaren Sigge Wulff.

I september 1898 när Gösta var åtta år gammal skrevs han in vid Hedvig Eleonora folkskola på Linnégatan 37. Tiden där blev inte lätt för honom, och redan från början vantrivdes han. För Gösta som var van modern och mormoderns odelade uppmärksamhet kom skoltillvaron som en kulturkrock. Han kom inte överens med de andra barnen, vilka inte förstod sig på hans intresse för teatern. Han blev kallad morsgris, och mobbades för sina fina kläder och välvårdade yttre.

1899 tog familjen in en ny inackordering, bokhållaren Johan Robert Lundberg. Han och Anna Victoria fattade snart tycke för varandra, något den nioårige Gösta hade svårt att acceptera. Hon insisterade att sonen kallade den nye fästmannen för farbror Lundberg, men han vägrade, kallade honom istället för herr Lundberg. Situationen i hemmet och skolan

Behandling fick Gösta att känna sig deprimerad och ensam, men det skulle bara bli värre. Samtidigt flyttade hans bästa vän Karin från Stockholm, och i oktober år avled hans älskade mormor. Hon hade varit ett kontinuerligt stöd under hans svåra tid och utan henne kände han sig ännu mer ensam.

På mammans initiativ började Gösta ta fiollektioner. En dag när Gösta Ekman var åtta år for han tillsammans med sin fiollärare som var en äldre skolkamrat med hästspårvagn. Under åkturen kom han att sitta ytterst, någonting som hans mamma strängt förbjudit honom. När Gösta förklarade för den äldre pojken att han inte fick sitta där svarade denne med att säga att han istället kunde gå, varefter han knuffade ut honom ur vagnen. I fallet blev hans högra ben överkört av ett av vagnens bakhjul.

Efter olyckan rusades Gösta till Serafimerlasarettet på Kungsholmen. Där trodde läkarna först att det svårt sargade benet var tvunget att amputeras. Men en av de yngre läkarna intresserade sig av fallet och fick tillstånd att utföra en helt ny experimentell procedur på pojken. Operationen gick ut på att ett stycke av skenbenet sågades bort och mellan de båda ändarna placerades en silversprial i vilken märgen skulle växa och så småningom bilda ett nytt ben.

Operationen lyckades över all förväntan. Benet blev aningen skevt, men så lite att pojken röra det oförhindrat och utan smärta. Ingreppet lämnade dock ett tämligen stort ärr efter sig, vilken var anledningen till att Gösta vägrade uppträda i trikåer under sin senare teaterkarriär. T

Under tiden som skadan läkte .

I februari år 1900 föddes Göstas halvbror Robert Olof, och den 30 mars året därpå halvsystern Sigrid Margareta. Ofta räckte heller maten inte till, och Gösta fick ofta gå hungrig.

När Gösta skulle konfirmeras fanns det inte pengar över till konfirmationskläder åt honom.

På grund av de ekonomiska förhållandena i hemmet ansåg Lundberg att Gösta skulle börja tjäna sitt eget uppehälle. Hans första jobb som springpojke vid en affär, och senare vid ett grosshandlarkontor. 1903, bara tretton år gammal flyttade Ekman hemifrån och avbröt sina studier vid folkskolan. Han flyttade in som inackordering i en lägenhet på Artillerigatan, där han delade rum med en spårvagnskonduktör. Efter ett tag sade han upp sig från grosshandlarkontoret, och fick istället anställning vid spat Ljusinstitutet Helios på Riddargatan.

Ekmans stora passion var teatern, och från 1905 var han en aktiv aktör på amatörscenen. Som fjortonåring började han medverka i teatersällskapet k.a.k, där han tidvis var skådespelare och regissör. Samtidigt fick Gösta chansen att studera under sina idol, skådespelaren Anders de Wahl, av vilken han lärde sig vältalighet. Ett annat teatersällskap Ekman kom i kontakt med under denna tid var De tretton, lett av Maria Ekman. Där stiftade han bland annat bekantskap med skådespelaren Karl Gerhard, som med tiden blev en nära vän. Med De tretton medverkade Ekman bland annat i en kritikerrosad uppsättning av författaren August Blanches Magister Bläckstadius, på teatern National.

Genom vännen, skådespelaren Christian Schröder, fick han veta att Oscarsteatern sökte nya körsångare. Strax efter nyår 1908 gick Ekman sin första provsjungning, och i mars samma år blev han anställd. Efter ett tag i kören fick han till sist sin första talroll i en uppsättning av pjäsen Värmlänningarna. Senare samma år blev Gösta del av teaterledaren August Bodéns turnerande operettsällskap. Den 3 juni följde han med sällskapet på sommarturné till Finland, och uppträdde på Brunnshusteatern i Helsingfors.

Den 15 augusti tog turnén slut, varvid de flesta av truppmedlemmarna återvände till Stockholm. Men Ekman stannade kvar i Helsingfors och anslöt sig till nya Bodén–Engdahlska teatersällskapet, som Bodén bildat ihop med teaterdirektören Axel Engdahl. Med dem fortsatte Ekman sitt uppträdande. Efter några månader började sällskapet få ekonomiska problem, varefter man bestämde sig för att påbörja en blixtturné till Sverige.

I november samma år inleddes turnén i Gävle, men skulle vissa sig bli ett misslyckande. Nästföljande månad nådde sällskapet Göteborg där turnén tog slut för Ekmans del. Från en vän fick han höra att den ansedda Rönnbladska teatertruppen sökte nytt folk. Efter en intervju i Borås blev Ekman anställd, varvid han sade upp sig från det Bodén–Engdahlska sällskapet.

Med dem stannade han flera år, och anförtroddes allt seriösare rolluppgifter.

och han stannade där flera år; vid vissa tillfällen framträdde han samtidigt i revyer i Stockholm. Han mognade under denna tid för ett engagemang vid ett synnerligen välkänt teatersällskap, det Selanderska. Från sensommaren 1911 till maj 1913 uppträdde han hos detta på Nya Teatern i Göteborg.

Under dessa år började hans skådespelarkarriären på allvar ta form, och han upplevde här sina första triumfer. Inom kort blev Ekman en publikfavorit, inte endast på grund av sin osedvanliga yttre skönhet utan även tack vare sitt glada, öppna och goda väsen och sin förmåga att lätt få kontakt med publiken.

År 1913 blev Ekman kallad E. av Albert Ranft till Svenska teatern i Stockholm, där han kom att stanna i många år. Orsaken var att Ranft förlorat en stöttepelare i sin ensemble, Gunnar Wingård, och E. engagerades för att fylla luckan efter denne. Detta avgjorde också för lång tid framåt E: s rollfack, i det han under de närmaste åren anförtroddes de ledande uppgifterna såsom jeune premier eller förste älskare. Han blev också snabbt en av Stockholmspublikens förklarade gunstlingar. Även nu berodde framgången i första rummet på hans förfinade, nordiskt blonda skönhet och hans lekfulla, gosseveka charm. I första hand var det dampubliken, som ägnade honom sin beundran, under det att kritiken och den litterärt mera kräsna delen av publiken intogo en avvaktande, ibland snäv inställning till frågan om hans djupare utvecklingsmöjligheter. Under denna tid grundlades den uppfattning av E. såsom en visserligen vacker men allt för grund och ytlig och dessutom föga maskulin komediaktör, vilken sedan mycket länge kom att dröja kvar hos en del av publiken och ännu under hans sista år hindrade många att uppfatta det geniala i hans prestationer.

1914 gifte sig Ekman med grosshandlardottern Greta Sundström.

Ekmans första stora genombrott kom 1914, då han spelade huvudrollen i komedifilmen Mästerkatten i stövlar. Filmen blev en enorm succé och ledde till ett långvarigt samarbete mellan honom och regissören John W. Brunius. Under åren fram till hans död skulle de arbeta tillsammans i nio filmproduktioner. Men stumfilmen som koncept imponerade inte på Ekman som omedelbart efteråt återvände till teaterscenen.

Under hösten 1918 spelade han huvudrollen mot Pauline Brunius i Min hustru hov-skådespelerskan.

För Ekman skulle första hälften 1920-talet präglas av en rad kungaroller. 1920 fick han sitt definitiva genombrott som karaktärsskådespelare som den sinnessjuke danske kungen Kristian VII i Struensee. Året därpå medverkade han i Kungens dansös, där han spelade kung Fredrik den store av Preussen.

I grannlandet Ryssland rasade inbördeskriget, och tsar familjens öde var ännu okänt. Frivilligkrafter ordnade med insam-lingar till den svältande civilbefolkningen i de krigsdrabbade länderna, och 30 november 1919 deltog Gösta Ekman i en välgörenhetsföre-ställning av Ett resande teatersällskap till förmån för Wiens hungrande barn.

Tjugotalet fi  ck ett gott avstamp för Svenska Teatern genom Anders de Wahls återkomst till hemscenen. Den store fi ck ynnesten att själv välja pjäs, och han valde då dansken Otto Erlers Struensee, där han själv lade beslag på titelrollen. Stycket handlade om den danske sjut-tonhundratalskungen Christian VII:s livmedikus Johan Friedrich Struensee, som blev landets mäktigaste man och dessutom inledde en affär med drottningen. Rollen som den galne kungen gick till Gösta Ekman.

Trots det tidigare samarbetet var Ekman inte Brunius första val att spela Karl XII. Inledningsvis hade regissören tänkt sig kavalleriofficeren Claës König i huvudrollen. Denne saknade skådespelarutbildning, men var en skicklig ryttare och uppvisade en slående likhet med den svenske kungen. Under 1923 gjordes provfilmningar i Tyskland, men Brunius blev inte nöjd med resultatet, varefter produktionsarbetet stannade upp. Året därpå gjordes ett nytt försök, denna gång med en till stora delar utbytt ensemble, och ett nytt filmmanus av Hjalmar Bergman. I Königs ställe tog Brunius kontakt med Gösta Ekman.

Inspelningen av Karl XII startade i mars och varade fram till december. Filmens budget uppgick exklusive marknadsföring till över 800 000 kronor. Det var en oerhört stor summa med tidens mått mätt, och motsvarar drygt 20 miljoner kronor i 2022 års penningvärde. Det var den absolut största produktion som svensk filmindustri hade tagit sig ann fram tills dess. Filmen hade biopremiär

Den 30 juni 1925 fattade Svenska teatern eld och brann ner till grunden. Händelsen kom som ett hårt slag för Ekman.  

Ekman hade egentligen skrivit kontrakt med Brunius att medverka i ännu en historiskt dramafilm.

Men innan produktionen han starta hade Ellis Ellis film Två konungar med Arne Weel och Åke Claesson i huvudrollerna premiär. På grund av dess liknande handling rann planerna för Brunius och Ekmans film ut i sanden. Av den tänkta produktionen resulterade endast en kortfilm som hade premiär under rödakorsveckan den 10 maj 1925, och vars intäkter gick till välgörenhet.

Som officiell ursäkt till att filmen uteblev hävdade Brunius att Ekman bilvit upptagen med produktionen av Faust i Berlin och därför var oförmögen att fullfölja inspelningen.

Murnau var redan då en av 1920-talets allra främsta filmregissörer. Innan Faust hade han bland annat regisserat den berömda skräckfilmen Nosferatu 1922, en av de första filmatiseringarna av Bram Stokers roman Dracula, med skådespelaren Max Schrek i huvudrollen.

Till sin film letade efter

Till rollen som vetenskapsmannen Faust fanns flera kandidater, bland annat den berömde amerikanske skådespelaren John Barrymore.

Murnau hade fått upp ögonen för Ekman efter att ha sett dennes

Förutom Ekman hade fanns det flera andra

I september 1925 anlände Ekman i Berlin, och därefter påbörjades inspelningarna av Faust.

Under inspelningarna blev Ekman och Jannings snart goda vänner.

Inspelningen av Faust blev krävande för samtliga medverkande. Regissören Murnau var en ökänd perfektionist och tvingade ofta skådespelarna att stanna på scen i timmar för omtagningar. Inspelningen var ursprungligen tänkt att ta fyra månader, men blev till följd av ständiga förseningar förlängd till nästan ett år. Ingen av skådespelarna vågade klaga hos Murnau av rädsla att få sparken. Det hektiska arbetstempot tog hårt på Ekman. Några bekanta uppmuntrade honom att prova på kokain, en drog vars farliga bieffekter ännu var ganska okända. Ekman, som sällan ens drack alkohol, var från början helt emot det.

ställde sig till en början skeptisk, men lät sig snart övertalas. Det skulle visa sig bli ett ödesdigert misstag. Inom kort hade Ekman utvecklat ett allvarligt beroende av drogen, som skulle bestå under resten av livet.

Trots filmens enorma framgång blev den en flopp i hemlandet. Tyska filmkritiker imponerades varken av Murnaus regi eller Ekmans rolltolkning. Samtidigt drabbades skådespelaren av svår en personlig förlust. Den 9 april 1927 avled sonen

Istället för att sniffa drogen som en del andra valde Ekman att injektera den I armen via spruta. Denna metod var inte lika farlig som den förstnämnda men bryter ned kroppen på long sikt.

Saken hör hemma inför offentligheten, därför att den redan under hans livstid obarmhärtigt drogs fram inför detta forum och flera gånger omnämnts i litteraturen om E. Den betydelse kokainmissbruket erhöll för E. är givetvis svår att exakt fixera, men av allt att döma fick det konsekvenser främst medicinskt och psykologiskt. Tydligen undergrävde det så småningom hans konstitution och torde i förening med akuta komplikationer stå som grundorsaken till hans förtidiga död. Av allt att döma måste narkotikamissbruket också ha bidragit att särskilt mot slutet framkalla ett flertal särdrag i hans psyke, såsom växlingen mellan hektisk arbetsvilja och djup depression, en oförneklig fladdrighet i planläggning och intentioner (främst såsom teaterledare) och även en viss brist i proportionssinne och verklighetsbedömning. Ännu allvarligare konsekvenser för hans psykiska balans hade det utan allt tvivel, att missbruket rätt tidigt drogs inför allmänheten och obarmhärtigt utnyttjades mot honom av skandalhungern, särskilt sedan han olyckligtvis blivit inblandad i ett rättsförfarande i detta sammanhang. För hans speciella psykiska konstitution hade denna form av offentlighet helt naturligt särskilt svårartade följder, i det han med sitt känsliga sinne mot slutet av sin levnad kände sig jagad och förföljd av illvilja, sensationslystnad och direkt fientlighet; hans belackare och avundsmän hade fått ett nytt vapen i händerna mot honom. Det torde icke vara överdrivet att våga en jämförelse med Giftasåtalets betydelse för Strindberg och med den kända skandalprocessen mot Oscar Wilde.

Sommaren 1926 kunde Ekman slutligen återvända till familjen i Sverige, men hemkomsten blev dock inte långvarig. Bara en vecka senare avreste han till Norge, för att göra sitt andra gästspel på Nationaltheatret i Oslo. Därefter reste han vidare till Köpenhamn där han spelade huvudrollen i den danska filmproduktionen Clownen, regisserad av A.W. Sandberg. Förutom Ekman medverkade också fransmannen Maurice de Féraudy och danskan Karina Bell i huvudrollerna.

Handlingen kretsar kring cirkusclownen Joe Higgings som blir indragen i ett dödligt triangeldrama efter att hans hustru, den vackra cirkusprinsessan Daisy, bedrar honom för en annan man. Produktionen påbörjades den 18 augusti, och ägde rum huvudsakligen i Köpenhamn, med exteriörscener inspelade i Paris. Under inspelning nedkom Greta den 4 juli med parets andra barn, sonen Jan Mikael. Tillökningen orsakade stor glädje hos makarna, som länge planerat att få fler barn.

Clownen hade premiär den 30 oktober 1926, bara tre dagar efter Faust, och blev ännu en succé för Ekman. Filmkritikern Harald Hansen vid morgontidningen Svenska Dagbladet kallade produktionen för "en ypperlig film från början tillslut", och proklamerade att det var Gösta Ekmans dittills bästa skådespelarinsats.

Under inspelningarna i Frankrike blev Ekman kontaktad av John och Pauline Brunius, varefter de bestämde sig för att överta Oscarsteatern. Direkt efter inspelningen av Clownen återvände Ekman till Stockholm för sina nya roll som teaterchef.

Ekman och Brunius Oscarseater öppnades för allmänheten i september 1926 med ett stort invigningskalas. Premiärföreställningen var en uppsättning av Hjalmar Bergmans nyskrivna treaktskomedi Dollar. Föreställningen blev dock verken den publik eller kritikersuccé som de hoppats på.

Inte heller lyckades teaterns andra uppsättning, ryssen Leonid Andrejevs psykologiska thriller Han som får örfilarna med Ekman själv i huvudrollen, imponera på besökarna.

Turen vände till slut efter en uppsättning av Erik Lindorms lustspel Moloch, i vilken Ekman själv hade en biroll.

Denna följdes av Rune Carlstens uppsättning av August Strindbergs Gustaf III, med Lars Hanson i huvudrollen som teaterkungen.

Våren 1927 blev Jan Mikael plötsligt sjuk i lunginflammation. Han lades in på Sachsiska barnsjukhuset på Södermalm men trots läkarnas ansträngningar avled sonen den 12 april, bara nio månader gammal. Föräldrarna tog hans bortgång mycket hårt, i synnerhet Gösta som sägs ha beskyllt sig själv för barnets död.

Under tiden sedan hemresan från Tyskland hade han hållit sig nykter, men den överväldigande sorgen, i kombination med den ständigt närvarande arbetsbördan, fick honom att använda narkotika igen. Från början försökte han vara diskret i sitt droganvändande, men när beroendet förvärrades blev det omöjligt att gömma. Hans familj och vänner gjorde flera försök att få Ekman att sluta men samtliga misslyckades.

För att få tag på kokain lärde han sig att utvinna drogen ur ögondroppar han blivit tillskriven för ljuskänslighet. Men beroendet krävde enorma mängder, och tillslut började Ekman förfalska läkarintyg för att få ut så mycket som möjligt.

1930 medverkade Gösta Ekman i vad som anses vara Sveriges första talfilm För hennes skull regisserad av Paul Merzbach.

Strax före jul 1937 återvände Ekman till Stockholm.

Julen 1937 insjuknade Ekman oväntat i feber. Han diagnoserades med lunginflammation och ombads stanna i säng. Ekmans tillstånd försämrades dock snabbt. Några dagar efter nyår var han så illa däran att han fick föras med ambulans till Röda Korsets sjukhem på norra djurgården.

Under färden till lasarettet bjöd han personalen till premiären av hans nya film som tack för hjälpen. Efter Ekman lades in såg det till en början ut som om han var på bättringsvägen. Doktorerna utförde flera tester och hans värden verkade först stabila. Efter ett par dagar hade febern och lunginflammationen försvunnit.

Dock hade Ekmans njurar skadats efter alla år av missbruk.

Ekmans tillstånd förvärrades emellertid snabbt när urinförgiftning Tillstöttet. Hans kropp var så sliten av överarbete och narkotikamissbruk att den saknade all motståndskraft.

Vid fyratiden på morgonen den 12 januari 1938 avled Gösta Ekman, endast 47 år gammal. Det sägs att de sista ord han yttrade var "Nu träder jag utanför de höga portarna".^[1]

Begravningen som ägde rum i Hedvig Eleonora kyrka blev enormt uppmärksammad.

Elva dagar efter begravningen öppnades en utställning till minne av Ekmans liv. Den varade i en vecka och lockade 25 000 besökare. Under utställningen närvarade flera av Ekmans kollegor och vänner för att hålla föreläsningar om hans konstnärskap. En av de som närvarade var hans lärarinna från tiden på folkskolan.

En del av intäkterna från evemanget skänktes till Gösta Ekman-fonden. I mars auktionerades Ekmans ägodelar bort på auktion.

Ekman begravdes på norra begravningsplatsen i Stockholm

Konstverket som pryder Ekmans grav är utförd av Carl Milles. Skulpturen som föreställer en välbyggd bevingad mansfigur, var från början avsedd för August Strindbergs grav. Men då där redan fanns ett befintligt monument valde man skänka den till familjen Ekman. Verket restes 1948 till tioårsjubileum av Gösta Ekmans bortgång.

Gösta Ekman såg sig själv teaterskådespelare först och främst

Trots sin succé på filmscenen var Ekman aldrig någon beundrare av stumfilmen underhållningsform. Själv menade han att han behövde ljudet för att kunna agera ordentligt. I intervjuer proklamerade Ekman ibland att han var  teaterskådespelare först, och beskrev sina insatser i stumfilm som undermåliga de på teaterscenen.

Många har hävdat att Ekmans filmroller inte gör hans skådespelartalang rättvis. Den åsikten verkade han själv också dela. I intervjuer yttryckte han ibland hur stolt han var över sin karriär som teaterskådespelare, men inte över sina filminsatser.

Gösta Ekman var känd för sin stora generositet, och sin vilja att hjälpa andra som hade det svårt. Hans son Hasse Ekman skrev i biografin om honom att fadern alltid gav vad han kunde till andra, trots att han själv ofta inte hade det jättegott ställt.

Ekman var

Mot slutet av sitt liv utvecklade Ekman en förföljelsemani

• 
  Gösta Ekman med hunden Kay.

Enligt vissa har Gösta Ekmans ande inte fått ro i graven, utan finns kvar i sin gamla loge på Vasateatern i Stockholm. Under det dryga seklet som gått sedan hans bortgång skådespelare och teatermedarbetare som arbetat där på teatern sagt sig känna av hans närvaro där.

Det finns även en sägen som säger att Ekman ska ha avlidit på teatern, och att hans kropp påträffats i logen av en städare. Men detta har man dock kunnat avfärda. Trots detta finns det gått om historier om oförklarliga händelser från Ekmans gamla loge, och för många bland teaterpersonalen är det självklart att han spökar där.

Enligt sägnen sägs det att endast den manlige huvudrollsinnehavaren fick vistas i teaterns loge nummer ett, vilken var Ekmans egen då han uppträdde där. Om inte detta uppfylls kan det ske olyckor, allt ifrån att rekvisita och manus kommer bort till att hela ensemblen blir sjuk. En gångs sägs det att en sångare tilldelades hans loge, trots att han bara hade en biroll. Mitt under den följande föreställning tappade han plötsligt rösten.

Ryktet om spökerierna har lett till att flera skådespelare vägrat att använda logen. När Komikern Martin Ljung en gång blev erbjuden den proklamerade han att han aldrig skulle sätta sin fot där inne. Andra

Dem gamla logen är idag omgjord till ett städskåp men

En av de som säger sig ha träffat på Ekmans spöke är skådespelaren Dan Ekborg som arbetade på teatern 2001. Innan har tilldelades logen blev han varnad av teaterchefen att den var hemsökt.

Ryktet om spökerierna har lett till att flera skådespelare rent av har vägrat att använda sig av logen. När Komikern Martin Ljung en gång blev erbjuden den proklamerade han att han aldrig skulle sätta sin fot där inne.

En annan som upplevt underligheter i närheten av Gösta Ekman loge är scenteknikern Bengt Ståhl. I en intervju med Sveriges radio förklarade hur han inte alls trodde på det övernaturliga innan men att allt ändrats när han började arbeta på teatern. En dag när Ståhl fyllde med toalettpapper i ett av skåpen kände han plötsligt en isande kall känsla över ryggen. Säker på att det var Ekmans ande ropade han ut skådespelarens namn, varefter kylan försvann.

Efter den incident var Ståhl alltid noga med att visa respekt

Under åren sedan Gösta Ekmans död har flera böcker skrivits med honom som ämne. Många av dess har sonen Hasse Ekman skrivit.

Själv skrev han redan 1928 den delvis fiktiva självbiografin Den tänkande August.

• Burman, Carina (2011). Djävulspakten: om Gösta Ekmans liv och konstnärskap. Stockholm: Bonnier. Libris 12140923. ISBN 9789100125431 
• Ehrensvärd, Amelie; Martinelle, Susanne (2016). Mystik på svenska teatrar: nutida skrock och spökupplevelser. Roos Tegner 
• Ekman, Hasse (1938). Gösta Ekman 
• Forslund, Bengt (1982). Från Gösta Ekman till Gösta Ekman: en bok om Hasse, far och son. Stockholm: Askild & Kärnekull. ISBN 9158204075 
• Jungstedt, Torsten (1979). Svensk filmografi 3: 1930-1939. Stockholm: Svenska filminstitutet. Libris 141170. ISBN 918524810X 
• Åhlander, Lars (1982). Svensk filmografi 2: 1920-1929. Stockholm: Svenska filminstitutet. Libris 141172. ISBN 9185248169 

• ”På nedlagda Vasateatern i Stockholm lever spöket av Gösta Ekman d.ä vidare”. Sveriges radio. 5 juli 2013. https://sverigesradio.se/artikel/5581197. 

Streiff var av hästrasen oldenburgare, en typ av varmblodshäst med rötter i grevskapet Oldenburg i nordvästra Tyskland.^[2] Rasen avlades fram i början av 1600-talet av greve Anton Günter av Oldenburg, med syftet att få fram tåliga drag- och körhästar till jordbruket.^[3] Inte mycket är känt om Streiffs tidiga liv, annat än att han namngavs efter sin förste ägare, den brandenburgske kavalleriöversten Johann Streiff von Lauenstein.^[4][5] Streiff hade kastanjebrun päls med ett vit märke (bläs) i ansiktet och mörka markringar på benen. Manen och svansen var svarta. På 1600-talet hade pälsfärgen stor betydelse för en häst bedömdes, då man trodde att färgkombinationen speglade djurets egenskaper. Exempelvis ansågs svarta hästar var slöa, medan röda upplevdes som eldiga och vilda. Streiffs mörkbruna teckning med vit ansiktsmarkering var bland de mest åtråvärda, eftersom man menade att det var de färger som den makedonske kungen Alexander den stores häst Bukefalos hade ha haft. Den segerrike Alexander var vid denna tid en populär en populär förebild, som Europas fältherrar och kungar ansträngde sig för att efterlikna.^[6]

Då Streiff föddes pågick trettioåriga kriget, som var ett religions- och inbördeskrig mellan de protestantiska och katolska staterna i Tysk-romerska riket. 1630 gick Gustav II Adolfs Sverige in i kriget på protestanternas sida. I september 1631 lät kungen köpa Streiff av överste Streiff von Lauenstein i staden Elbing för 1 000 riksdaler. Syftet med köpet var att han skulle använda djuret som en av sina personliga livhästar. Kostnaden var en med dåtida mått enormt stor summa. Normalt brukade hästar kosta mellan 70 och 80 riksdaler. Priset som kungen hav för Streiff motsvarade ungefär trettio årslöner för en hantverkare.^[5][7] Att storvuxna oldenburgare som Streiff reds i strid var en ovanlighet vid denna tid. I vanliga fall använde båda sidors kavalleri av den betydligt mindre hästtypen klippare, som till storleken påminde om våra dagars ponnyer.^[8]

När kungen först red sin nya springare är historikerna oense om. Länge antog man att det var under slaget vid Breitenfeld 1631. Denna uppgift har ifrågasatts, då det står på det bevarade kvittot att köpet av Streiff rum i november, alltså två månader efter att slaget.^[9] En annan teori är att de ändå red tillsammans under drabbningen och att de framgångar som den protestantiska armén upplevde gjorde att kungen därefter ville köpa hästen. En Gustav Adolf, efter segern vid Breitenfeld ansåg att djuret förde tur med sig, och att det kan ha varit därför han var villig att betala en så enormt stor penningsumma för att få Streiff som sin livhäst.^[5]

Den enda gång som man med säkerhet vet att Gustav Adolf red Streiff i strid var under slaget vid Lützen den 6 november 1632. Denna dag var djuret iklätt en iögonfallande ridmundering i rött sammetstyg, rikligt dekorerad med guld- och silverbroderier. Slaget började vid elvatiden på förmiddagen då den protestantiska hären under kungens befäl stötte samman med den kejserliga under fältmarskalk Albrecht von Wallenstein på åkermarken utanför staden. Det sägs att Streiff genast trampat snett under inledning av drabbningen, vilket i kombination med att djuret tidigare stretat emot stallpersonalen, något man tolkade som ett dåligt omen.^[10]

Gustav II Adolf stred i vanlig ordning i första ledet, och ridandes Streiff ledde han i täten för Smålands kavalleriregemente ett anfall mot de katolska ställningarna.^[11] Någon gång under striden separerades kungen från de svenska ryttarna och red vilse i dimman som låg tjock över Lützens fält. Den bortkomne kungen och hans lilla följe omringades snabbt av fiendesoldater. En katolsk officer sköt Gustav II Adolf i ryggen, varefter ännu ett skott träffade honom i vänster arm. I samma ögonblick träffades också Streiff av en pistolkula i manken, vilken fick djuret att skena. Kungens armskada gjorde att han fick svårigheter att tygla den panikslagna hästen.^[12]

Trots sina skador insisterade kungen att anfallet skulle fortsätta, men till slut blev smärtan allt för svår och han bad att få bli eskorterad ur striden. Men innan detta hann hända omringades de ännu en gång av fientliga trupper, och i närstriden som följde träffades Gustav Adolf av ett skott i ryggen. Kungen vacklade till och föll baklänges av Streiff varefter djuret panikslaget sprang iväg i full galopp med kungen släpande efter sig i stigbyglarna. Till slut slet sig hästen fri och fortsatte sin sprint i riktning mot den svenska linjen. Bakom sig lämnades den nu allvarligt sårade Gustav Adolf som inom kort dödades av fienden.^[12]

En tid senare påträffades Streiff med tom sadel, blodig och förvirrad galopperande framför de svenska leden, där hästens ankomst väckte enorm uppståndelse.^[13][10] Trots att Gustav II Adolf nu var död fortsatte slaget som innan, och slutade i en dyrköpt seger för protestanterna. Gustav II Adolfs svårt sargade lik återfanns senare på kvällen, och togs omedelbart om hand. Till skillnad från sin herre överleve Streiff drabbningen. Det sägs att djuret sörjde sin fallne kungen efter slaget. Stallmästaren von der Schulerburg som hade hand om kungens livhästar, rapporterade att samtliga av djuren stod apatiska i sina fållor i tre dagar efteråt, med hängande huvuden utan att vilja äta.^[14][9]

Efter slaget fördes Gustav II Adolfs kropp i en påkostad sorgeprocession till svenska Pommern.

När Gustav II Adolfs balsamerade kropp skulle föras hem till Sverige följde Streiff, tillsammans med kungens andra livhästar, med i sorgeprocessen som startade i staden Weissenfels den 10 november 1632. Liktåget var enormt, och förutom den avlidne Gustav Adolfs många hästar följde över tusen personer med, däribland 400 ryttare ur Smålands kavalleriregemente.

Under färden gjorde processionen flera uppehåll för att hålla sorgegudstjänster och byta ut kungens likkista och kläder. Den 10 december stannade tåget i Berlin. Där låg Gustav Adolf låg lit de parade i stadsdelen Spandau. Enligt ett ögonvittne och bevarade räkenskaper var Streiff också närvarande under ceremonin. Kort efter fortsatte tåget vidare, och någon gång mellan jul och nyår anlände det till den pommerska hamnstaden Wolgast, där man övervintrade. Under tiden förvarades kistan med det kungliga liket i stadens slottskapell. Våren året därpå avled Streiff, huruvida detta skedde av naturliga skäl eller att hästen avlivades vet man inte.

Efter Steiffs död bestämdes det att han skulle flås, konserveras och fortsätta resan tillsammans med det kungliga liket. Beslutet att bevara djuret togs antagligen av kungens gemål, änkedrottningen Maria Eleonora av Brandenburg.^[15] Det sägs även att kungens kontrahent på slagfältet, den tyske fältherren Albrecht von Wallenstein, också lät stoppa upp sin häst från Lützen. Det är troligt att svenskarna hörde talas om att Wallensteins häst hade bevarats och kanske tog man därefter beslutet att göra på samma vis med kungens häst. Uppgiften att flå och konservera hästhuden gavs till smeden David Hovsmed och hovapotekaren Kasten Meyener.^[9] Först flådde hovsmed kadavret och gjorde en rengöring av köttsidan. Efter detta forsatte Meyener genom att beredda samma sida med antingen alun, eller en blandning av salt, vatten och mjöl.^[16][9] Enligt två bevarade kvitton ska arbetet på skinnet ägt rum mellan den 12 april och 5 maj 1633. Det utfördes högst sannolikt på plats i Wolgast, och troligtvis kort efter hästen död.^[17] Skinnet fördes sedan till Sverige tillsammans med kungens lik ombord på skeppet Nyckeln.

När Streiffs skinn var fullständigt konserverat placerades det över en särskilt tillverkad stomme i furuträ, snidad för att i detalj matcha hästens utseende. Den syddes sedan på plats med stygn undertill på djurets buk, och runt benen. Stommen består av sex komponenter, huvudet, halsen och kroppen samt de fyra benen. Hovarna med beslag monterades fast nedtill på benen.Benen är i massivt trä men i övrigt är kroppsdelarna ihåliga. Delarna är sammansatta med tappar, och säkrade på plats med hjälp av tränaglar.^[18] Hästens ögon är också tillverkade i trä och naturalistiskt målade i svart, vitt och rött. Den pose man valt att skulptera stommen i är ett utmärkt exempel på hur man på 1600-talet ansåg vara en korrekt uppställning för en häst.

Om stommens tillverkning också skedde på plats i Wolgast eller senare efter att hästen anlänt till Sverige vet man inte säkert, en heller vem som utfört arbetet. Valet av furuträ som material i konstruktionen menar många är ett tecken på att den tillverkats i Sverige, då detta träslag är betydligt vanligare här än i Tyskland. Som utformare har många pekat ut träsnidaren Jost Schütz, som var aktiv bildhuggare vid amiralitet under denna tid. Sättet som Streiffs kadaver konserverats och stoppats upp på är snarlikt de metoder man än idag använder sig av vid uppstoppning av djur. Konservatorn John Meyeter vid Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm som gjorde en undersökning av Streiff på 1940-talet konstaterade att arbetet var mycket väl utfört, och av bättre kvalitet än mer senare taxidermiarbeten.

Dock verkar det som om något gott fel under konstruktionen av stommen, vars proportioner inte överensstämmer med de en storvuxen oldenburgare bör ha haft vid denna tid. Djurets ben är på tok för korta och och halsens ansättning vid bålen för tvär, dessutom är bålen själv alldeles för kort. Ett annat tecken på detta är att hästhuden ligger omlott kring skarvarna på djurets undersida, vilket tyder på att skinnet är för stort för stommen. Som resultat är Streiff som han är uppstoppad idag med sina drygt 146 centimeter i mankhöjd en bra bit mindre än hästens naturliga storlek, och liknar mer ponny än en oldenburgare. Ett annat tecken på denna storleksskillnad kan man se på djurets välbevarade hovar, vars storlek och grova hårbeklädnad tyder på att Streiff varit av tämligen grov kroppsbyggnad.^[19] Varför detta skett är omöjligt att säga, men en teori är att den hantverkare som utfört stommen inte hade tillgång till Streiffs kroppsmått.

När uppstoppningsarbetet var färdigt skickades kvarlevorna efter Streiff till den helt nyöppnade livrustkammaren i slottet tre kronor i Stockholm, där hästen ställdes ut för allmän beskådan, tillsammans med andra av den fallne kungens ägodelar. Kammaren hade kommit till på 1500-talet då Gustav Vasa omorganiserat slottet, och från början var det endast ett vapenförråd. Med tiden växte det dock och slogs ihop med andra rum för att bilda det som kom att kallas livrustkammaren. Att den döde kungens tillhörigheter läts visas upp för allmänheten på detta sätt sägs ha varit hans egen ide. Redan 1628 hade Gustav Adolf beslutat att två klädedräkter som han burit i strid under polska kriget skulle bevaras för eftervärlden och visas upp offentligt. Enligt myten lär han själv sagt att plaggen skulle bevaras för evig åminnelse. Senare fullföljde Maria Eleonora kungens önskemål genom att genom att inte bara spara Streiff, utan också de kläder och den stridsutrustning som man funnit på kungens lik efter slaget.^[20] Exakt när Streiff blev en del av livrustkammarens samlingar är oklart, men hästen dyker först upp i inventarielistorna på 1650-talet.

Under 1600-talets andra hälft flyttades museet flera gånger och samlingen delades upp. Delar hamnade på De la Gardieska palatset på Norrmalm. Streiff tillsammans med bland annat museets klädkammare stannade dock kvar på tre kronor ända fram tills slottsbranden i maj 1697. Mirakulöst räddades hästen undan lågorna i stort sett oskadd. Efter branden fortsatte man att flytta omkring och expandera museisamlingen, bland annat var den ett tag på 1800-talet inhyst i det då nyöppnade nationalmuseum. Under andra världskriget valde man att av säkerhetsskäl flytta vissa av museets föremål, däribland Streiff, till ett skyddsrum utanför Stockholm.^[9] 1978 flyttade museet till sina nuvarande lokaler i källaren till kungliga slottet, där hästen placerades i särskilt byggd glasmonter. Idag räknas Streiff som ett av de äldsta och mest kända föremålen i Livrustkammarens samlingar. Ett tecken på hästens popularitet och ikonstatus är att den valts att avbildas i museets logotyp.^[20][21]

Streiff betraktas idag vara tämligen välbevarad med tanke på sin ålder. Trots detta har flera skador på hästen dykt upp under tidens lopp. Under slottsbranden på 1690 sägs det att hästens öron och mule sveddes av lågorna.

En typ av skada som de flesta uppstoppade djur riskerar att drabbas av är ifrån skadedjur, och Streiff är inget undantag. Flera ställen av hästkroppen har under tidens lopp drabbats av läderätande parasiter. Denna typ av skada är lät igenkännbar på de vita märken där håret saknas, samt gropar i hästskinnet. Den delen av djuret som täckts av sadeln och ridutrustningen har drabbats särskilt hårt. På 1930-talet togs åtskilliga fotografier av hästen, däribland flera bilder utan sadeln. Förutom de visar tydligt skadorna på hästryggen. Det är också denna del av hästen som man ännu kan skymta djurets chokladbruna originalfärg. Efter som ryggen nästan ständigt varit täck har pälsen där lyckats undgå den solblekning som drabbat resten av hästen. Under en restaurering av Streiff på 1920-talet beskrevs det att hästen hade så omfattande skador efter parasiter att det försvårade arbetet. Detta till trots har hästen på grund den välutförda konserveringen huden klarat sig bättre än andra uppstoppade djur från samma tid.

Andra skador på hästen har uppstått av nötning. Denna typ av skada har främst drabbat hästens ansikte.

År 1978, då Livrustkammaren skulle flytta till sina nuvarande lokaler i källaren på Stockholms slott, gjordes ännu en restaurering av Streiff.

I protokollet från restaureringen står att två handflatsstora delar av skinnet fattades på båda sidor om nosen, att ögonlocken saknades och att det fanns sprickor på huvudet. Båda öronens överdelar var stympade, men där fanns inga synliga spår av brandskador. Redan vid 1600-talets mitt omtalades det i inventariet att hästens nos och öron sveddes i slottsbranden 1648. Det är möjligt att de hade varit svedda sedan dess, men att så pass lång tid förflutit att alla synliga spår av eld gått förlorade. De skadade delarna lagades med korkspån löst i lim, garvat skinn och konstfiber.^[6]

Den senaste restaureringen gjordes 2019, inför livrustkammarens nyöppnande samma år. Enligt museipersonalen kommer inga större ingrepp ske efter detta, då hästens skick anses vara stabilt.^[6]

Sedan 1930-talet och framåt har man gjort flera vetenskapliga undersökningar av hästen, bland annat har man genom DNA-tester kunnat bekräfta att all hud kommer från en och samma häst. Den

En av de mest välbevarade delarna av Streiff är djurets hovar och hästskor. Hovarna är mycket storvuxna, och hyser kraftig behåring vilka är ett typiska drag hos Oldenburgare. Precis om den övriga ridutrustningen är även hästens hovbeslag original från djurets livstid. Skorna är tillverkade i metal samt breda och tunna till formen, med en hög klack baktill. Denna typ av beslag var tämligen vanlig i Europa under 15- och 1600-talet. Skorna sitter fastsatta med hjälp av åtta spikar under var och en av hästens hovar.

samt breda och tunna till formen, med en hög klack baktill. Denna typ beslag är en modell som var tämligen vanlig i Europa på 15- och 1600-talet. På insidan av en av hovarna har bokstäverna RH ristats in med ett vass verktyg. Deras betydelse är okänt, men det antas ha skrivits dit efter hästens död.

Hästskorna på Streiffs framben är mindre nerslitna en de på bakbenen, .

• 
  Närbild av en av Streiffs hovar, en de mest välbevarade delarna av hästen. Hovarna är mycket kraftiga och har fortfarande de hästskor som bars under 1600-talet.
• 
  Hov sett underifrån med hästskon tydligt synlig. Skon är av en modell som var väldigt vanlig under 1500- och 1600-talet.

På den vänstra sidan av Streiffs hals, kan man än idag se ett avlångt märke. Det är ovalt till formen och har en längd på cirka 27 millimeter samt en bred på drygt 5 millimeter på sitt tjockaste stället. Märket skiljer sig i både utseende och form från andra på hästkroppen vilka tillkommit aningen av läderätande parasiter eller nötning. Till skillnad från dessa är håret och huden runtomkring skadan intakt, utan vare sig spår av slitage eller skadedjur. Man har istället kunnat konstatera att märket är ärret efter den skottskada hästen fick under slaget vid Lützen.^[22][23]

Av dess storlek att döma rör det sig högst sannolikt ärret efter en pistolkula. En del menar att det är densamma kula som man vet träffade Gustav Adolf i armen, och gjorde att han förlorade kontrollen över hästen. Skadan var antagligen inte allvarlig då skottet träffade Streiff i halskammen, där det inte finns några större blodkärl eller nerver. Efter slaget skar man upp såret med en kniv, varefter kulan plockades ut. Efter detta verkar det som såret kunde läka obehindrat på drygt sex till åtta veckor.^[10][23] Ärret var förmodligen runt från början, liknande den rundkula som hästen sköts med. Men under läkningsprocessen har det deformerats till har den ovala form som kan ses idag.

Ärrets yta är glansig och nästan fjällig, samt är i stort sett hårlös. Det ligger på samma nivå som hästhuden runtom. Vid stark belysning kan man se hur dess yta dessutom är lätt strimmig, med strimmor som ligger parallellt med varandra i ärrets djupare del. Alla dessa egenskaper är tämligen typiska förr ärr hos hästar. Ärret förekommer bara på en sida av hästens hals, vilket tyder på att den projektil som orsakat det inte trängt igenom till andra sidan.

Streiff är än idag iklädd densamma ridutrustning som djuret bar under slaget vid Lützen. Munderingen är så vitt man vet nästan helt komplett och består av sadeln med ett par pistolhölster och pistoler, stångtygel, förbygel, stigbyglar, betsel samt ryggstycke med svanskappa. Samtliga komponenter av utstyrseln är utförda på matchande vis, med röd sammetsklädsel rikligt dekorerade med olika typer av broderier i guld och silver.

Sadeln är av en modell som kallas bomsadel, en variant som fått sitt namn efter den bom som sticker ut på sadelns bakre del. Denna typ var mycket vanlig under det tidiga 1600-talet. Sadelns konstruktion består av en inre stomme som på översidan är överdragen med mörktbrunt kalvskinn. Insidam mot hästryggen är klädd med näver som skydd från hästens svett. Hela sadeln är på utsidan klädd med purpurröd sammet med ett rikt reliefbroderi i ett vegetativt mönster. Sitsen samt putorna på fram- och bakbommarna har ett enklare broderi med rankbårder av spunnen guldtråd. Broderierna på de rektangulära sadelkapporna grupperar sig kring i hörnen broderade palmettornament, inramade av en bågranka, vilken kröns av ett kronliknande broderi, applicerat på ljusblått siden. De övriga broderierna består av blomrankor i guld- och silvertråd samt bärklasar i ljusblått silke. Mellan broderierna finns spridda paljetter och kantiljer. Sadelkappornas kant är dekorerad med en 60 mm bred frans av snodd guldtråd och rött silke, fästad vid ett 15 mm brett guldband. Kapporna är fodrade med brunt skinn. Under sitsen finns ett foder i form av ett kraftigt naturfärgat linne. Tvådelad frambom med avskurna ändar, ca 28 mm bred, 12 mm hög. Rundad bakbom, på utsidan 120 mm hög. Sadelknapp, utdragen framtill, klädd med sammet och försedd med tre kullriga tännlikor av förgylld mässing. Framför frambommen 11 respektive 12 tännlikor (varav två mindre) av förgylld mässing på var sida. Bakom bakbommen en rad med 19 tännlikor av mässing. Runt sitsen och bommarna finns en kort kantfrans av guld. Sadeln är dock inte inte helt komplett utan saknar ett par bossor som ska sitta på undersidan, vilkas funktion var att skydda mot brytskador från stommen. Ridutrustningen, med undantag från pistolerna, var högst sannolikt tillverkad av sadelmakaren Conrad Hertzog i samarbete med flera andra skräddare. Gustav II Adolf hade fått den i gåva nyåret 1630 av sin gemål, drottningen Maria Eleonora av Brandenburg. När Sverige gick med i trettioåriga kriget senare samma år tog kungen munderingen med sig för att utrusta sina många livhästar.

Kungens pistoler från lutzen är försedda med hjullås, samt stockar av buxbom. Deras totala längd är cirka 58,5 centimeter, varav pipans längd är 38,5 och mynningens kaliber är 16,1 respektive 16,2 centimeter. Liksom sadeln är denna typ av hjulåspistoler mycket tidstypiska, och brukades av flera länder vid denna tid. Tillverkningen kan mest sannolikt ha skett under 1620-talet. Vapnens mekanism är ett så kallat hjullås, som består av räfflat vilket rivet gnistor ur ett fastskruvat stycke svavelkis i pistolens hane. Detta betyder att till skillnad från exempelvis en pistol med flintlås är det inte hanen som påverkar slagfjädern utan hjulet. Hanen

• 
  Streiffs bomsadel.
• 
• 
  Närbild av blomsterbroderierna på sidan av sadeln.
• 
  De rikligt dekorerade pistolhölster som ingick i Streiffs ridutrustning under slaget vid Lützen.
• 
  Gustav II Adolfs pistoler använda under slaget vid Lützen. Pistolerna är försedda med hjullås och är sannolikt tillverkade i Nederländerna.

Länge trodde man att Streiff var det äldsta uppstoppade hästen som bevarats i Europa, men detta har motbevisats på senare tid. I den bayerska staden Ingolstadt, förvaras en annan av Gustav II Adolfs hästar från kriget i Tyskland, som troligtvis var äldre än Streiff. Denna häst, vars namn inte finns nedtecknat, är en apelgrå klippare som var kungens springare under svenskarnas belägring av staden i april 1632. När Gustav II Adolf en dag red på en rekognoseringstur utanför Ingolstadts befästningar, träffades hans häst av en kanonkula och dog, varpå kungen översköljd av blod hamnade i kläm under djuret, men kunde räddas av sina soldater.^[24] Hästens var fortfarande vid liv med avlivades med pistolskott. Kadavret begraves efteråt på platsen, men efter att de svenska styrkorna avbrutit belägringen grävdes den upp igen och togs som trofé av stadsborna.^[25][26][17]

I likhet med Streiff flåddes hästen och skinnet tillvaratogs, varefter det spändes upp över en stomme i trä. Det uppstoppade djuret ställdes sedan ut till allmän beskådning i stadens tyghus. Idag tillhör hästen samlingarna på slottsmuseet i Ingolstadt och är där känd som "den svenska hästen".^[27] Men till skillnad från sin motsvarighet på livrustkammaren är uppstoppningsarbetet på Ingolstadt-hästen inte lika väl utfört. Den underliggande trästommen av sämre kvalitet, och kräver en särskilt utformad stödanordning under buken för att hästen ska kunna stå upprätt.^[26]

• 
  Streiff utan ridutrustning från sidan.
• 
  Streiff sedd rakt underifrån. Stygnen från uppstoppningsarbetet är klart synliga runt benen och på hästens mage.
• 
  Närbild av en av Streiffs hovar, en de mest välbevarade delarna av hästen. Hovarna är mycket kraftiga och har fortfarande de hästskor som bars under 1600-talet.
• 
  Hov sedd underifrån med hästskon tydligt synlig.

• 
  Gustav II Adolf i spetsen för sina trupper innan Slaget vid Lutzen.
• 
  Gustav II Adolf ridande en häst som möjligtvis kan vara Streiff under slaget vid Breitenfeld. Ryttarporträtt av Johann Jakob Walther från cirka 1632.
• 
  Gustav II Adolf faller sårad av en stegrande Streiff. Detalj ut målning av Carl Wahlbom från 1855.

• Cederström, Rudolf (1944). Gustav II Adolf vid Lützen: Livrustkammarens Lützenminnen (1:a upplagan). Läst 22 maj 2022 
• Ernstell, Eva-Sofi (1999). Streiff: en kunglig häst. Stockholm: Livrustkammaren. ISBN 9187594161. Läst 6 maj 2022 
• Frelin, Anders (2019). Historiska hästar. Stockholm: Bokförlaget Lagenskiöld. sid. 54. ISBN 978-91-88439-21-5. Läst 24 maj 2022 
• Grimberg, Carl (1924). Svenska folkets underbara öden. "Volym III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid". Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag. Läst 14 maj 2022 
• Trettioåriga kriget, Lars; Larsson, Göran; Willstrand, Nils Erik (2006). Ericson Wolke. Lund: Historiska Media 
• Starbäck, Carl Georg (1885). Berättelser ur svenska historien. "Fjärde bandet: Gustaf II Adolf". Stockholm: F. & G. Beijers Förlag. Läst 17 maj 2022 

• ”Hästarnas häst”. Livrustkammaren.se. https://livrustkammaren.se/start/kunglig-historia/kungliga-berattelser/kungliga-vagnar-och-hastar/hastarnas-hast/. Läst 17 maj 2022. 
• ”Historien om Livrustkammaren”. Livrustkammaren.se. https://livrustkammaren.se/start/om-museet/museet-om-sveriges-kungliga-historia/historien-om-livrustkammaren/. Läst 17 juni 2022. 
• ”Kriege des 16 und 17. Jahrhunderts” (på tyska). ingolstadt.de. https://www.ingolstadt.de/stadtmuseum/scheuerer/museum/r-17-001.htm. Läst 17 maj 2022. 
• ”Parkanlagen in Ingolstadt: "Des kummt davon, wenn ma mit Stoana schmeißt!"” (på tyska). ingolstadt.de. https://www.ingolstadt.de/stadtmuseum/scheuerer/ing/klenzp05.htm. Läst 14 januari 2023. 

Claus Philipp Maria Schenk Graf von Stauffenberg, född 15 november 1907 i Jettingen, död 21 juli 1944 (avrättad) i Berlin, var en tysk (bayersk) greve och militär. Han var en av de ledande personerna i den antinazistiska motståndsrörelsen inom den tyska armén under andra världskriget, samt hjärnan bakom det misslyckade 20 juli-attentatet mot Adolf Hitler 1944. Stauffenberg är idag en nationalhjälte i Tyskland. Minnesmärken över honom finns på flera håll i landet. Hans öde har dramatiserats i populärkulturen åtskilliga gånger, exempelvis i litteratur och film.

Claus von Stauffenberg var son till greve Alfred Schenk von Stauffenberg och Caroline von Uexküll. Efter avslutade studier tog han värvning i tyska armén 1926. När nazisterna under Adolf Hitler kom till  makten 1933 var Stauffenberg till en början positivt inställd. Han liksom många andra var missnöjd med den tidigare Weimarrepubliken, och som konservativ militär tilltalades han av partiets militaristiska och nationalistiska budskap. Kristallnatten i november 1938 dock blev en vändpunkt för Stauffenberg. Han kände att en stor skam hade drabbat Tyskland. Förföljelserna av judar och förtrycket av religiösa fick honom att ställa sig i opposition till nazismen. Till detta kom upplevelserna på östfronten 1941–1942, då han bevittnade nazisternas ideologiska utrotningspolitik

Claus Philip Maria Schenk von Stauffenberg föddes på ättens slott Schloss Greifenstein i den bayerska köpingen Jettingen den 15 november 1907. Han var den yngste av tre söner till greve Alfred Schenk von Stauffenberg och dennes hustru grevinnan Caroline von Uexküll. Han hade två syskon, de äldre tvillingbröderna Alexander och Berthold. Familjen Schenk von Stauffenberg är en av Sydtysklands äldsta adelsätter, med anor tillbaka till 1200-talet. Förfäderna hade i generationer tjänat vid de Württembergska och Bayerska kungahoven. Fadern var, fram till monarkins avskaffande 1918, hovmarskalk åt kung Wilhelm II av Württemberg.

Ätten Schenk von Stauffenberg hade även en stark militärtradition. Claus var i rakt nedstigande led släkt med flera framstående tyska militärer, exempelvis den kände preussiske fältmarskalken August von Gneisenau. Fadern hade i sin ungdom tjänat i den kungliga Wüttenbergska armén, och samtliga hans söner skulle göra karriär inom de militära. Claus spenderade större delen av sin barn och ungdomstid i Stuttgart, och under de första elva åren av hans liv bodde familjen i det det gamla Wüttenbergska fursteslottet där.

Stauffenberg mottog sin första skolning vid Stuttgarts förnäma Eberhard Ludwig-skolan, en institution med stark humanistisk tradition och fokus på klassiska studier. Den första skoltiden var svår för den unge pojken. Han var fysiskt klev och ofta sjuklig, något som tvingade honom var frånvarande från skolan under långa perioder.

Tysklands förlust i första världskriget kom som en svår chock den då tioårige och hängivet patriotiske Stauffenberg. Till följd av nederlaget avskaffades den Wüttenbergska monarkin, varvid fadern förlorade sin tjänst som hovmarskalk och familjen tvingades flytta ut från slottet.

19 år gammal tog Stauffenberg värvning vid det tyska riksvärnet 1926. Han blev mening vid det 17:e bayerska kavalleriregementet i Bamberg, detsamma regemente där flera av hans släktingar tidigare tjänat. Efter ett års tjänst blev han officersaspirant, och sändes till infanteriskolan i Dresden. 1928 skickades han vidare till kavalleriskolan i Hannover.

Stauffenberg stickades till den nordafrikanska fronten i Tunisien, där han tjänade i den tyska afrikakåren under den tände fältmarskalken Erwin Rommel.

Trots att han var född i Bayern betraktade Stauffenberg och resten av hans familj som Schwaber. Ett av största glädjeämnen under tiden som soldat var att träffa på andra från samma landskap.

Juden Raus!
Spelplanen till Juden Raus! föreställande en ringmursförsedd tysk stad.
Utgivningsår	1938
Utgivare	Günther & Co.
Antal spelare	2-6
Genre	Brädspel
Tagline	"Det moderna och mycket roliga sällskapsspelet för vuxna och barn"

Juden Raus! (i svensk översättning "Judar ut!") är ett antisemitiskt brädspel som utgavs i Nazityskland 1938 av affärsmannen Rudolf Fabricius. Spelet, vars mål är att tvångsförflytta den judiska befolkningen i en tysk stad, anses vara ett av tidernas med ökända brädspel.

Juden Raus! tillverkades i Dresden av företaget Günther & Co., och lanserades i december 1938. Spelet tros skapats i ett försök att kapitalisera på de växande antisemitiska stämningarna i Tyskland under 1930-talet. Det är utformat för 2-6 spelare, som tävlar om att bli den förste att deportera sex judar till Palestina.

Trots dess antisemitiska budskap hade spelet inte populärt hos nazisterna. I en recension publicerad i SS-tidningen Das Schwarze Korps 1938 kritiserades spelskaparna för att bland annat trivialisera och kapitalisera partiets antijudiska politik.

Delvis på grund av det dåliga mottagandet sålde Juden Raus! undermåligt, och idag finns endast två kända exemplar bevarade.

Inte mycket är känt om tillkomsten av Juden Raus!. Tillverkninge i Dresden av företaget Günther & Co. Dess exakta utgivningsår är inte helt känt, men tros varit omkring den 9 december 1938. Utgivaren var grosshandlaren Rudolf Fabricius

Hur många exemplar av Juden Raus! som tillverkades och hur väl spelet sålde är även det oklart. Enligt spelreklamen ska det varit en enorm succé, med en miljon sålda exemplar, men detta tros vara kraftigt överdrivet. Idag är åsikterna delade, många att spelet var ett finansiellt misslyckande.

On December 5, 1938, one month after “Kristallnacht” the distribution firm of Rudolf Fabricius offered a 33.1/3% discount on “Juden Raus!” at the price

of RM 4.50.

Trots Juden Raus! antijudiska budskap hade spelet ingen koppling till nazisterna. SS:s officiella tidning, Das Schwarze Korps, publicerade 1938 en mycket negativ recension av spelet. I den anklagades speltillverkarna för att trivialisera och kapitalisera på judefrågan, som de ansåg vara en allvarlig samhällsproblem. Vissa menar att det negativa kritiska mottagandet kan vara bevis för att spelets undermåliga försäljning.

Juden Raus! innehåller en spelplan, två tärningar, och 42 spelpjäser. Spelplanen är 50x60 centimeter i diameter, och tillverkad i kartong med tygbaksida. Den har formen av en tysk stad omgiven av en ringmur försedd med sex portar. Utanför varje port finns en startruta och en "samlingsplats". Inuti staden finns tretton rutor utspridda, som var och en representerar en judisk egendom. I mitten av planen ligger torget som är representerad av en röd cirkel. I dess högra hörn, under tre karikatyrer föreställande en judisk familj, står texten "Auf nach Palästina!" (iväg mot Palestina).

Det innehåller två sorters spelpjäser, den första är utformade efter tyska polismän iklädda långa rockar med höga konformade hattar.

Enligt spelmanualen som kom med Juden Raus! finns det två sätt att spela spelet, det första är en enklare variant medan den andre är mer invecklad.

Varje spelare startar på sin egen startruta och kastar sedan tärningen för att röra sig in och omkring i staden. Målet är att nå egendomarna och hämta juden som bor där, för att slutligen föra denne tillbaka till samlingsplatsen utanför stadsmuren. Den spelare som är först med förflytta sex stycken till sin samlingsplats vinner spelet.

Each player rolls the die and places his figure on the start-square of the street whose number is equivalent to that of the number thrown. Whoever occupies Street One is the leader and plays first. Each in turn then rolls the die and moves his figure the appropriate number of spaces towards the central square. If, having crossed the town wall, he lands on a square marked with a Jewish house, he gets a hat from the game leader and caps his figure with it. On his next throw he starts moving his figure back towards the collection-point and hands the hat back in. If a player has thrown a six (for example) and is now three spaces away from the collection point, he can hand the hat in and then go forwards three spaces. This coming and going between the town wall and the central square continues until one player has got six hats over to the collection point. Having handed in his sixth hat, he then goes back over the numbered squares to the central square. The first to do this wins First Prize. The other players can either carry on playing for position, or divide the remaining prizes among themselves according to how many hats they managed to collect.

Another method of play: When a figure has been capped, the person playing it continues moving forwards,according to the number thrown, towards the central square. If he there encounters another figure with a hat or hats, he can capture its hat or hats and bring them back to his own collection point. In following this method of play, it is possible for a player who is either on his way either to the central square, or coming back from it, to land on several marked squares, and consequently to collect several hats to bring to the collection point. When he has handed in six hats, he must go back to the central square. If he is the first to do this, he wins First Prize

Spelupplägget påminner stark om brädspelet

Originalexemplar av spelet är idag extremt sällsynta, med endast två kända bevarade exmeplar. Det ena på Museum of Jewish Heritage i New York, och det andra på Wiener Holocaust Library i London.

Eftersom så få exemplar av Juden Raus! har överlevt har det länge debatterat en nyproduktion av spelet.

• ”Juden Raus! board game”. wienerholocaustlibrary.org. https://wienerholocaustlibrary.org/object/obj046/. 

• Magalhaes, Luisa (2017). Toys and Communication. ISBN 9781349955015 
• Fabricius, Rudolf (9 december 1938). Ruden Raus regelbok