Turkiska

Turkiskan ingår i den turkiska, eller västra, undergruppen av de sydvästturkiska (eller oghuziska) turkspråken. Närliggande språk är gagauziska (talat främst i Gagauzien i Moldavien), balkangagauziska och khorasanturkiska, azerbajdzjanska samt, på längre håll, turkmeniska. Turkspråken är en språkfamilj som omfattar ungefär 30 levande språk som talas i Östeuropa, Centralasien och Sibirien. De ingår enligt en del forskare i en större familj, altaiska språk,^[2] som även inkluderar mongolspråk. Under främst 1800-talet ville en grupp lingvister inordna turkspråken och mongolspråken i den ural-altaiska storfamiljen, där finska, estniska och ungerska ingår i Europa liksom en stor mängd mindre språk i europeiska och asiatiska Ryssland.

Omkring 40 procent av alla som talar turkspråk talar turkiska.^[3] Turkiskans karakteristiska drag, som vokalharmoni, agglutinering och frånvaro av grammatiskt genus, är genomgående inom turkspråken och de altaiska språken.^[3] Det finns en hög grad av ömsesidig förståelse mellan turkisktalande och talare av de andra turkspråken, inklusive azerbajdzjanska, turkmeniska, qashqai och gagauziska.^[4] Däremot kan inte talare av övriga turkspråk utan undervisning och träning läsa turkiska då detta språk har övergått till latinska bokstäver.

Turkiskan går tillbaka till fornturkiskan. De tidigaste kända turkspråkiga inskrifterna återfinns i nuvarande Mongoliet, som Bugut-inskrifterna med sogdiska alfabetet under det första gökturkiska khanatet, vilka dateras till andra hälften av 500-talet.^[5][6] De två monumentala Orchoninskrifterna, som restes till fursten Kul Tigins och hans bror kejsaren Bilge Khans ära och härstammar från något tillfälle mellan 732 och 735, utgör en annan betydelsefull tidig lämning. Efter att dessa monument upptäckts och utgrävts av ryska arkeologer i området kring Orchondalen vid floden Orchon i nuvarande Mongoliet från 1889 till 1893 fastslogs att språket i inskrifterna var fornturkiska skrivet med orchonskrift, som också har kallats "turkiska runor" på grund av yttre likhet med de germanska runorna.^[7]

Fornturkiskan kom att delas i flera grenar, däribland den västligt oghuziska. Under tidig medeltid (cirka 500-tal till 1000-tal) spreds folkgrupper som talade turkspråk över Centralasien så att de täckte ett vidsträckt geografiskt område från Sibirien till Europa och Medelhavet. Seldjukerna i synnerhet spred sitt oghuziska språk, den direkta föregångaren till dagens turkiska, till Anatolien från 1071, då de fick herravälde över den östra delen av halvön efter slaget vid Manzikert. I och med islams spridning på 1000-talet började turkspråk skrivas med det arabiska alfabetet (karachanidiskan). Under 1000-talet publicerade också en tidig språkforskare, Kaşgarlı Mahmud från Karakhanidkhanatet, den första större ordboken över turkspråk, Divânü Lügati't-Türk, vilken också innehöll den första kända kartan över turkspråkstalares geografiska utbredning.^[8]

Seldjukerna spred under 1200-talet turkiskan till Anatolien. Där inleddes på 1200-talet fornanatoliskturkiskan, ett förstadium till osmanskan (den turkiska som kom att utvecklas i det osmanska riket). Den osmanska turkiskan delas in i tre perioder: fornosmanskan (fram till 1400-talet), medelosmanskan (1500- och 1600-talen) samt nyosmanskan (1700- och 1800-talen). Osmanskan hade en stor mängd arabiska och persiska lånord (dessa utgjorde som mest omkring 20 procent av ordförrådet).^{[källa behövs]}

Efter att karachaniderna och seldjukerna, som betraktas som de kulturella föregångarna till osmanerna, antagit islam omkring år 950, upptog dessa staters administrativa språk en ganska stor samling lånord från arabiska och persiska. Turkisk litteratur från den osmanska perioden, i synnerhet osmansk divanpoesi, var starkt influerad av persiska. Bland annat upptogs persiska versmått och en stor mängd lånord. Under de över 600 år då det osmanska riket existerade (cirka 1299–1922) var dess litterära och officiella språk en blandning av turkiska, persiska och arabiska, vilken skilde sig avsevärt från den vardagliga talade turkiskan, och betecknas osmanska.

Den moderna turkiskan anses ofta ha skapats av Turkiets förste president, Kemal Atatürk, som införde det latinska alfabetet (och därmed också förbjöd användning av det arabiska) och lät genomföra omfattande språkreformer. De arabiska och persiska lånorden ersattes i stor utsträckning av synonymer, dialektala eller syntetiska ord. Språkliga reformer har fortgått sedan dess och nya ord introduceras fortfarande i stor utsträckning.

Efter att republiken Turkiet hade bildats och efter alfabetsreformen bildades Turkiska språkkommittén (Türk Dil Kurumu - TDK) under Mustafa Kemal Atatürks beskydd 1932, med syftet att bedriva forskning om turkiskan. En av kommitténs uppgifter var att påbörja en språkreform för att byta ut lånord av arabiskt och persiskt ursprung mot turkiska motsvarigheter.^[9] Genom att förbjuda användning av ersatta lånord i pressen lyckades kommittén rensa ut flera hundra ord med icke-turkiskt ursprung ur språket. De flesta ord som infördes i språket av TDK var nya avledningar från turkspråkiga rötter, men TDK valde också att återuppliva fornturkiska ord som inte hade använts på århundraden.^[10]

På grund av denna plötsliga förändring av språket började äldre och yngre personer i Turkiet skilja sig i fråga om det ordförråd de använde. Medan de generationer som föddes före 1940-talet tenderar att använda äldre termer av arabiskt eller persiskt ursprung, föredrar de yngre generationerna nya uttryck. Exempelvis använde Atatürk själv i sitt stora tal till parlamentet 1927 en osmansk talarstil som idag låter så främmande att man har varit tvungen att "översätta" den två gånger till nutida turkiska: först 1963, sedan 1986.^[11] Det finns också en politisk dimension i språkdebatten, då konservativa grupper tenderar att använda mer arkaiska ord i pressen eller i vardagsspråk.

Under de senaste årtiondena har TDK fortsatta att mynta nya turkiska ord för att uttrycka nya begrepp och teknologier när de kommer in i språket, mestadels från engelskan. Många av dessa ord, särskilt termer inom informationsteknologi, har blivit allmänt accepterade, men TDK kritiseras emellanåt för att mynta ord som låter påhittade och konstgjorda. Vissa tidigare nyskapade ord, såsom bölem (som skulle ersätta fırka, "politiskt parti"), fick inte allmänhetens gillande. Istället har fırka ersatts av det franska lånordet parti. Vissa ord som återupplivats från fornturkiskan har antagit specialiserade betydelser: till exempel används betik (som ursprungligen betydde "bok") nu med betydelsen skript i datavetenskap.

Många av de ord som har myntats av TDK samexisterar med sina äldre motsvarigheter. Detta sker vanligen när ett lånord får en ny betydelse. Exempelvis används ordet dert, som härstammar från det persiska ordet dard (درد "smärta"), i turkiskan med betydelsen "problem" eller "bekymmer", medan det inhemska turkiska ordet ağrı används för kroppslig smärta. Ibland har lånordet en något annorlunda betydelse än det inhemska turkiska ordet, vilket leder till en situation liknande samexistensen i engelskan mellan germanska och romanska ord. Bland de gamla ord som ersattes finns termer inom geometri, väderstreck, några månadsnamn och många substantiv och adjektiv. Några exempel på nutida turkiska ord och de gamla lånorden är:

Turkiskan talas som modersmål av turkar i Turkiet och i den turkiska diasporan i runt 30 andra länder. Turkisktalande minoriteter finns i synnerhet i länder som tidigare (helt eller delvis) tillhörde Osmanska riket, såsom Bulgarien, Cypern, Grekland (främst i Västra Thrakien), Nordmakedonien, Rumänien och Serbien.^[13] Över två miljoner turkisktalare bor i Tyskland, och det finns stora turkiskspråkiga grupper i Nederländerna, Österrike, Belgien, Schweiz och Storbritannien.^[14] Alla etniskt turkiska invandrare talar dock inte turkiska flytande.

Antalet modersmålstalare i Turkiet är omkring 60-67 miljoner, vilket motsvarar ungefär 90-93 procent av befolkningen, och 65-73 miljoner modersmålstalare finns över hela världen.^[3][15] Turkiska talas som första eller andra språk av nästan alla invånare i Turkiet, medan kurdiska är första språk för större delen av de övriga (omkring 3 950 000 enligt uppskattningar 1980).^[16] De flesta språkliga minoriteter i Turkiet är dock tvåspråkiga och talar turkiska som andra språk upp till flytande nivå.

Turkiskans vidsträckta utbredning beror till stor del på Osmanska rikets erövringar i Mellanöstern och på Balkan samt på den senare turkiska arbetskraftsinvandringen till europeiska länder, främst Tyskland.

Turkiska är det officiella språket i Turkiet och är ett av de officiella språken på Cypern. Det har också officiell ställning i Prizrendistriktet i Kosovo samt i flera kommuner i Nordmakedonien, beroende på koncentrationen av turkiskspråkiga i lokalbefolkningen.

Turkiska språkkommittén (Türk Dil Kurumu eller TDK) är i Turkiet den myndighet som kontrollerar det turkiska språket. Kommittén har stort inflytande och har sedan den bildades 1932 av Kemal Atatürk under namnet Türk Dili Tetkik Cemiyeti ("Sällskapet för forskning om turkiska språket") låtit genomföra åtskilliga inte alltid helt okontroversiella reformer av det turkiska språket. Turkiska språkkommittén var influerad av språklig purism, och en av dess främsta målsättningar var att ersätta lånord och utländska grammatiska konstruktioner med motsvarigheter av turkiskt ursprung.^[17] Dessa förändringar, tillsammans med införandet av det nya turkiska alfabetet 1928, formade den nutida turkiska som talas idag. TDK blev ett självständigt organ 1951, då man avskaffade kravet på att utbildningsministern skulle vara ordförande. Denna ställning fortsatte till augusti 1983, då TDK åter blev ett statligt organ i 1982 års turkiska författning efter militärkuppen 1980.^[10]

Turkiskan är ett språk med ganska stora dialektala skillnader. Framför allt varierar uttalet av konsonanterna c, ç, ğ, h, k, s, ş och z.^[18]

Istanbulturkiska är etablerat som Turkiets officiella standardspråk. Trots det utjämnande inflytandet från standarden som används i massmedier och utbildning sedan 1930-talet finns den dialektala variationen kvar.^[19] Forskare från Turkiet hänvisar ofta till turkiska dialekter som ağız eller şive, vilket medför en tvetydighet med det lingvistiska begreppet accent^{[särskiljning behövs]}, vilket också täcks av dessa ord. Projekt som undersöker turkiska dialekter utförs av flera universitet, samt av en särskild arbetsgrupp i Turkiska språkföreningen, och för närvarande genomförs arbete med att samla och publicera forskningen som en uttömmande dialektatlas över turkiskan.^[20][21]

Turkiskans standarddialekt är İstanbul. Rumelice (rumeliska) talas i Rumelien på Balkan och av invandrare därifrån, och inbegriper de distinkta dialekterna i Deliorman, Dinler and Adakale som är influerade av Balkanspråkförbundet. Kıbrıs är namnet på cypriotisk turkiska, som talas av turkcyprioter. Edirne är dialekten i Edirne i Trakien. Ege talas i området vid Egeiska havet och används även i Antalya. De nomadiska Yörük-stammarna i Medelhavsområdet och Balkanhalvön har också sin egen turkiska dialekt.^{[källa behövs]}

Güneydoğu talas i sydöst, öster om Mersin. Doğu, en dialekt i Östanatolien, bildar ett dialektkontinuum med azerbajdzjanska, särskilt med Karapapakdialekter i vissa områden. I regionen Centralanatolien talas Orta Anadolu.^{[källa behövs]} Karadeniz, som talas i den östliga Svarta havsregionen och främst företräds av dialekten i Trabzon, uppvisar substratinflytande från grekiska i fonologi och syntax.^[22] Kastamonu talas i Kastamonu och dess omgivningar. Dialekten Hemşince talas av den västra gruppen av hamshenier omkring Rize och är influerad av armeniska.^[23] Karamanlıca talas i Grekland, där den också kallas Kαραμανλήδικα (Karamanlidika). Den är karamanlidernas skriftliga standard.^{[källa behövs]}

Andra turkiska dialekter är danubiska, eskişehir (i provinsen Eskişehir i västra Anatolien), razgrad, karamanska (i provinsen Karaman i centrala Anatolien), gaziantep (i provinsen Gaziantep i södra Turkiet), urfa (i provinsen Şanlıurfa i sydöstra Turkiet), goynuk (runt en by i Bolu).^{[källa behövs]}

Flera av de turkiska konsonanterna har främre och bakre allofoner; artikulationsstället varierar något beroende på om den efterföljande vokalen är främre eller bakre (till exempel [l] före främre vokaler men [ɫ] före bakre).

Fonemet /ɣ/, vanligtvis kallat "mjukt g" (yumuşak ge), skrivet 'ğ', har ett mycket speciellt värde. Mellan två främre vokaler representerar det egentligen en ganska svag främre velar approximant, [ɰ], men kan även kontraheras till en palatal, [j]. Då den är i slutet av ord eller före en konsonant förlängs den föregående vokalen.^[24] I övriga positioner uttalas den inte alls. Dialektalt förekommer många varianter, däribland att den uttalas [ʁ] eller [ɣ] efter bakre vokal och [g] efter främre, samt ibland även [x].

Ljuden [c], [ɟ] och [l] är i ursprungligen turkiska ord allofoner i komplementär distribution med [k], [g] och [ɫ]. De förra förekommer med främre vokaler och de senare med bakre vokaler. I stavningen skrivs båda serierna <k>, <g> och <l>. I vissa lånord kan dock [c] och [ɟ] förekomma med bakre vokaler, till exempel kâr [caɾ] "vinst" gentemot kar [kaɾ] "snö".^[24] När en vokal läggs till substantiv som slutar med postvokaliskt <k> blir <k> <ğ> genom konsonantalternation.^[25]

Turkiskans vokaler är, i alfabetisk ordning, a, e, ı, i, o, ö, u, ü. Det förekommer inga diftonger i turkiskan och när två vokaler möts, vilket sker sällan och endast i lånord, behåller varje vokal sitt individuella ljud.

Ett typiskt drag i turkiskan är vokalharmonin, vilket innebär att alla vokaler i ett ord måste överensstämma med varandra i uttalsposition. Om den första vokalen i ett ord är främre blir i regel även övriga vokaler främre. Detta är särskilt påtagligt i ändelser vars vokaler alltid är antingen främre eller bakre beroende på ordstammens vokal.

Det turkiska vokalsystemet kan betraktas som tvådimensionellt, där vokaler kännetecknas av två egenskaper: främre/bakre och rundad/orundad. Vokalharmoni är den princip enligt vilken ett inhemskt turkiskt ord innehåller antingen uteslutande bakre vokaler (a, ı, o, u) eller uteslutande främre vokaler (e, i, ö, ü). Vokalmönstret visas i tabellen nedan.^[26]

Grammatiska affix har "en kameleontliknande beskaffenhet",^[27] och följer någon av följande vokalharmonimönster:

• tvåfaldig (-e/-a):^[28] exempelvis är lokativsuffixet -de efter främre vokaler och -da efter bakre vokaler. Notationen -de² är en bekväm förkortning för detta mönster.
• fyrfaldig (-i/-ı/-ü/-u): exempelvis är genitivsuffixet -in eller -ın efter orundade vokaler (främre respektive bakre), och -ün eller -un efter motsvarande rundade vokaler. I detta fall används notationen -in⁴.

Följande exempel, som utgår från kopulan -dir⁴ ("[det] är"), illustrerar vokalharmonins principer i praktiken: Türkiye'dir ("det är Turkiet"), kapıdır ("det är dörren"), men gündür ("det är dagen"), paltodur ("det är kappan").

Det finns några undantag från reglerna om vokalharmoni. I sammansatta ord behöver inte vokalerna harmoniera mellan de ord som utgör delar av sammansättningen (alltså är former som bu|gün ("idag") och baş|kent ("huvudstad") tillåtna). Dessutom tillämpas inte vokalharmoni för lånord och vissa oföränderliga affix, såsom -yor (presens) och -bil- (potentialis). Vissa lånord uppvisar dock partiell eller fullständig vokalharmoni (till exempel mümkün "möjlig" < arabiska mumkin, och dürbün "kikare" < persiska dūrbīn).^[29] Det finns också några få inhemska turkiska ord som inte följer regeln, såsom anne ("moder"). I sådana ord - och i lånord - harmonierar suffixen med den sista vokalen: alltså annedir ("hon är mor"). Vägskylten på bilden ovan illustrerar alla dessa egenskaper:

• ett inhemskt sammansatt ord som inte lyder under vokalharmoni: Orta|köy ("mellanby" – ett ortnamn)
• ett lånord som också bryter mot vokalharmoni: viyadük ("viadukt" < franska viaduc)
• possessivsuffixet -i⁴ harmonierar med slutvokalen (och mjukar k-et genom konsonantförändring): viyadüğü

Betoningen är vanligtvis på den sista stavelsen,^[24] med undantag för vissa ändelsekombinationer och vissa fåstaviga ord, som till exempel masa, "bord", som uttalas ['mɑsɑ].

Undantag utgör dessutom vissa lånord, särskilt från italienska och grekiska, liksom många egennamn. Sådana lånord har oftast betoning på den näst sista stavelsen (/ɫoˈkanta/ lokanta "restaurang" och /isˈkele/ iskele "kaj"), men betoningen av egennamn är mindre förutsägbar (/isˈtanbuɫ/ İstanbul, /ˈaŋkaɾa/ Ankara).

Turkiskan är ett agglutinerande och vokalharmoniserande språk som ofta använder affix, särskilt suffix (ändelser).^[30] Ordföljden är subjekt–objekt–predikat.

Suffix används vid ordbildning samt för att indikera den grammatiska funktionen hos ett ord. De kan uttrycka ett ords kasus och ägarens person, vilket gör att ett ord kan fylla en hel menings funktion (till exempel evinizdeyiz, "vi är vid ert hus"). Agglutinationen innebär att många suffix läggs på ordstammarna vilket innebär att mycket långa ord kan bildas. I stort sett kan hur många suffix som helst fogas på ett ord efter varandra. Suffix kan också användas för att skapa nya ord, såsom att skapa ett verb från ett substantiv, eller ett substantiv från en verbrot (se avsnittet om ordbildning). De flesta affix anger ordets grammatiska funktion.^[31] Prefix är dock betydligt ovanligare. De enda inhemska prefixen är allittererande intensifierande stavelser som används med adjektiv eller adverb: till exempel sımsıcak ("kokhet" < sıcak) och masmavi ("klarblå" < mavi).^[32] Prefix förekommer även i lånord.

Den vidsträckta användningen av affix kan ge upphov till långa ord. Det sägs skämtsamt att det längsta turkiska ordet är Çekoslovakyalılaştıramadıklarımızdanmışsınız, som betyder "Ni sägs vara en av dem som vi inte lyckades omvända till tjeckoslovak". Detta exempel är förstås påhittat, men långa ord förekommer faktiskt ofta i normal turkiska, som i denna rubrik till en dödsannonskolumn i en tidning: Bayramlaşamadıklarımız (Bayram [festival]-recipr-impot-partic-plur-posspl1; "De av oss med vilka vi inte kan utbyta bayramhälsningar").^[33]

Turkiskan saknar genus. Detta innebär att det till exempel endast finns ett tredje persons personligt pronomen, o, som är oberoende av den tillsyftades kön (och som alltså kan översättas till svenska som både "han", "hon" och "den"/"det"). Likaså saknas genusvarianter på flertalet substantiv; dessa specificeras vanligtvis genom ett genusbestämmande adjektiv (till exempel erkek çocuk, "pojke", egentligen "manligt barn").

Det finns ingen bestämd artikel i turkiskan, men bestämdhet hos objektet impliceras när ackusativändelsen används (se nedan). Den obestämda artikeln är bir. Pluralis bildas genom tillägg av suffixet -lar respektive -ler (beroende på föregående stavelses vokal). Pluralmärket -ler² följer omedelbart på substantivet före kasus- eller andra suffix (till exempel köylerin "byarnas").

Turkiska substantiv böjs genom att de tillförs kasusändelser, liksom i exempelvis latin. Det finns sex substantivkasus i turkiskan: nominativ (grundform), genitiv (ägande), ackusativ (direkt objekt), dativ (indirekt objekt, riktning mot), lokativ (läge eller plats) och ablativ (riktning från). Alla dessa ändelser följer vokalharmoni (visas i tabellen med hjälp av den upphöjda notationen).

Böjningen av ağaç illustrerar två viktiga drag i turkisk fonologi: att konsonanter assimileras i suffix (ağaçtan, ağaçta) och att slutkonsonanter blir tonande framför vokaler (ağacın, ağaca, ağacı).

Kasusmärket för ackusativ används bara för bestämda objekt; jämför ağaç gördük "vi såg ett träd" med ağacı gördük "vi såg trädet".^[34] Pluralmärket -ler² används inte när en klass eller kategori avses: ağaç gördük kan lika gärna betyda "vi såg träd [när vi gick genom skogen]" – i motsats till ağaçları gördük "vi såg träden [i fråga]".

Dessutom kan substantiv ta suffix som tilldelar person: exempelvis -imiz⁴, "vår". Med tillägg av kopulan (till exempel -im⁴, "jag är") kan fullständiga meningar bildas. Den interrogativa partikeln mi⁴ följer omedelbart det ord som frågan gäller: köye mi? "[på väg] till byn?", ağaç mı? "[är det ett] träd?".

De turkiska personliga pronomenen i nominativ är ben (1s), sen (2s), o (3s), biz (1pl), siz (2pl, eller formellt/artigt 2s) och onlar (3pl). De böjs regelbundet med några undantag: benim (1s gen.); bizim (1pl gen.); bana (1s dat.); sana (2s dat.); och de oblika formerna av o använder roten on. Alla andra pronomen (reflexiv kendi och så vidare) böjs regelbundet.

Turkiska adjektiv böjs inte. De flesta adjektiv kan dock även användas som substantiv, i vilket fall de böjs: exempelvis güzel ("vacker") → güzeller ("(de) vackra personer(na)"). Adjektiv som används attributivt föregår de substantiv som de utgör bestämning till. Adjektiven var ("befintlig") och yok ("obefintlig") används i många fall där svenskan skulle använda "det finns" eller "har", till exempel süt yok ("det finns ingen mjölk", bokstavligt "mjölk(en) (är) obefintlig"); konstruktionen "substantiv 1-GEN substantiv 2-POSS var/yok" kan översättas "substantiv 1 har/har inte substantiv 2"; imparatorun elbisesi yok "kejsaren har inga kläder" ("kejsare(n)s kläder-hans obefintlig(a)"); kedimin ayakkabıları yoktu ("min katt hade inga skor", bokstavligt "katt-min-s sko-plur.-dess obefintlig(a)-dåtid").

Som förstärkning kan den första stavelsen i ett ord dubbleras (till exempel kan beyaz, "vit", bli bembeyaz, "mycket vit", och sıcak, "varm", kan bli sımsıcak, "mycket varm").

Turkiska verb uppvisar en mångfald av tempus, modus och aspekt.

Verben anger person. De kan göras negativa, potentiala ("kan") eller impotentiala ("kan inte"). Dessutom anger turkiska verb tempus (presens, preteritum, inferentialis, futurum och aorist), modus (konditionalis, imperativ, necessitativ och optativ) och aspekt. Negation uttrycks med infixet -me²- omedelbart efter verbstammen.

Alla turkiska verb konjugeras på samma sätt, förutom det oregelbundna och defekta verbet i-, turkiskans kopula, som kan användas i sammansatta former (den förkortade formen kallas enklitisk): Gelememişti = Gelememiş idi = Gelememiş + i- + -di

Turkiska har flera particip, däribland presens (med ändelsen -en²), futurum (-ecek²), preteritum (-miş⁴) och aorist (-er² eller -ir⁴). Dessa former kan fungera antingen som adjektiv eller substantiv: oynamayan çocuklar "barn som inte leker", oynamayanlar "de som inte leker"; okur yazar "läsare-skrivare = läs- och skrivkunnig", okur yazarlar "läs- och skrivkunniga".

Participens viktigaste funktion är att bilda modifierande fraser motsvarande de relativsatser som finns i de flesta europeiska språk. De particip som används i dessa konstruktioner är futurum particip (-ecek²) och en äldre form (-dik⁴), som täcker både presens- och dåtidsbetydelser.^[35] Användningen av dessa "personliga" eller "relativa" particip illustreras i följande tabell, där exemplen visas enligt det grammatiska kasus som skulle ses i motsvarande relativsats i svenskan.^[36]

Ordföljden i enkla turkiska meningar är i allmänhet subjekt objekt predikat, som i japanska och latin, men till skillnad från svenska och engelska. I mer komplexa meningar är grundregeln att bestämningen föregår det bestämda. Den princip inkluderar, som ett viktigt särskilt fall, participbestämningarna som beskrivs ovan. Det bestämda föregår det obestämda: därmed çocuğa hikâyeyi anlattı "hon berättade historien för barnet", men hikâyeyi bir çocuğa anlattı "hon berättade historien för ett barn".^[37]

Det går att ändra ordföljden för att betona vikten av ett visst ord eller en viss fras. Huvudregeln är att ordet före verbet har betoningen utan undantag. Om man till exempel vill säga "Hakan gick till skolan" och betona ordet "skola" (okul) skulle det bli "Hakan okula gitti". Om betoningen ska läggas på "Hakan" (subjektet), skulle det bli "Okula Hakan gitti", vilket betyder "det var Hakan som gick till skolan".

Den osmanska turkiskan hade, genom sina omfattande lån från persiskan och arabiskan, ett mycket stort ordförråd, rikt på synonymer från de tre språken. Dessa lånord utgjorde omkring 20 % av den dåvarande turkiskans ordförråd. Under det osmanska rikets sista århundrade lånades allt fler ord från de västerländska språken, såsom franska, engelska och tyska, i och med att den europeiska kulturen hade större genomslagskraft än den traditionella arabiska vid sultanens hov.

I och med språkreformen på 1920-talet avskaffades det stora flertalet av de arabiska och persiska lånorden; de ersattes av dialektala, arkaiska och syntetiska ord, men även av synonymer, vilket gjorde turkiskan något ordfattigare.

Arabiska och persiska lånord förekommer fortfarande, till exempel cami, "moské", av arabiskans jāmi`. Efter språkreformen är nylånen företrädesvis tekniska eller kulturellt betingade benämningar, främst från franska (till exempel duş av douche, "dusch") och engelska (till exempel sandviç av sandwich, "smörgås"; futbol av football, "fotboll").

2005 års upplaga av Güncel Türkçe Sözlük, den officiella turkiska ordboken som ges ut av Turkiska språkkommittén, innehåller 104 481 uppslagsord, av vilka ungefär 14% är av främmande ursprung.^[38] Bland de mest betydande bidragsgivarna till turkiskans ordförråd är arabiska, franska, persiska, italienska, engelska och grekiska.^[39]

Ordbildning sker i turkiskan oftast genom avledning, det vill säga genom att lägga till suffix. I stort sett alla substantiv kan avledas till adjektiv. De flesta turkiska ord har tillkommit genom att avledningssuffix har förts till ord från ett relativt litet grundläggande ordförråd.

Exempel på en uppsättning ord som avletts från en substantivrot:

Ett annat exempel, som utgår från en verbrot:

Nya ord bildas också ofta genom sammansättning av två befintliga ord till ett nytt, liksom i svenskan. Några exempel på sammansatta ord ges nedan:

Turkiska skrivs med turkiska alfabetet, en modifierad version av latinska alfabetet som infördes 1928 av Atatürk för att ersätta det gamla arabisk-baserade osmanska alfabetet. Det osmanska alfabetet angav endast tre olika vokaler-långa ā, ū och ī – och innehöll flera redundanta konsonanter såsom varianter av z (vilka var åtskilda i arabiskan men inte i turkiskan). Att korta vokaler saknades i det arabiska alfabetet gjorde det särskilt dåligt lämpat för turkiskan, som har åtta vokaler.

Skriftreformen var ett viktigt steg i den periodens kulturella reformer. Uppgiften att utarbeta det nya alfabetet och välja de nödvändiga modifieringarna för ljud som är särskilda för turkiskan gavs till en språkkommission som bestod av framträdande lingvister, akademiker och författare. Införandet av det nya turkiska alfabetet hade stöd av utbildningscenter som öppnades runtom i landet, samarbete med förlag och uppmuntran från Atatürk själv, som åkte runt i landet och lärde ut de nya bokstäverna till allmänheten.^[40] Läskunnigheten ökade dramatiskt.^[41]

Turkiskan har nu ett alfabet som är lämpat för dess språkljud. Stavningen är i stort sett fonematisk, med en bokstav för varje fonem.

Utöver det latinska standardalfabetet finns bokstäverna ç, ğ, ı (som versalt motsvaras av "I"), İ (som gement motsvaras av "i"), ş, ö och ü. Vidare ingår inte q, w och x i alfabetet men används i stavningen av namn på andra språk.

¹ Se avsnittet om mjukt g under fonologi ovan.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Turkish language, tidigare version.

• Där angavs följande källor:

Tryckta källor

• Akalın, Şükrü Haluk (22 november 2003). ”Türk Dil Kurumu'nun 2002 yılı çalışmaları (Turkish Language Association progress report for 2002)” (  PDF). Türk_Dili "85" (613). ISSN 1301-465X. http://tdk.gov.tr/wp-content/uploads/2012/01/calismalar2002.pdf. Läst 18 mars 2007. 
• Brendemoen, B. (22 november 1996). ”Conference on Turkish in Contact, Netherlands Institute for Advanced Study (NIAS) in the Humanities and Social Sciences, Wassenaar, 5–6 February, 1996”. 
• Florian Coulmas (1989). Writing Systems of the World. Blackwell Publishers Ltd, Oxford. ISBN 0-631-18028-1 
• Dilaçar, Agop (22 november 1977). ”Atatürk ve Yazım”. Türk Dili "35" (307). ISSN 1301-465X. http://www.dildernegi.org.tr/TR/BelgeGoster.aspx?F6E10F8892433CFFAAF6AA849816B2EFC3C6D81741DBEB05. Läst 19 mars 2007. 
• Carter V. Findley (oktober 2004). The Turks in World History. ISBN 0-19-517726-6 
• Johanson, Lars (22 november 2001). ”Discoveries on the Turkic linguistic map” (PDF). Swedish Research Institute in Istanbul. http://www.turkiclanguages.com/www/Johanson_Discoveries-1.pdf. Läst 18 mars 2007. 
• Ishjatms, N. (22 november 1996). ”History of civilizations of Central Asia”. ""2"". UNESCO Publishing. ISBN 92-3-102846-4. 
• Languages of the World, Third Edition. mars 2002. ISBN 978-0-415-25004-7 
• Geoffrey Lewis (1953). Teach Yourself Turkish. English Universities Press. ISBN 0-340-49231-7  (andra upplaga 1989)
• Geoffrey Lewis (2001). Turkish Grammar. Oxford University Press. ISBN 0-19-870036-9 
• Geoffrey Lewis (2002). The Turkish Language Reform: A Catastrophic Success. Oxford University Press. ISBN 0-19-925669-1 
• Sevan Nişanyan (2007). Sözlerin Soyağacı: Çağdaş Türkçenin Etimoloji Sözlüğü (Etymological Dictionary of Contemporary Turkish). Adam Yayınları, Revised and Enlarged 3rd Edition. ISBN 978-975-418-868-4 
• A. Sumru Özsoy (2000). Taylan, Eser E.. red. Türkçe’nin ağızları çalıştayı bildirileri (Workshop on the dialects of Turkish). Boğaziçi Üniversitesi Yayınevi. ISBN 975-518-140-7 
• Svat Soucek (March 2000). A History of Inner Asia. Cambridge University Press. ISBN 978-0-521-65169-1 
• Vaux, Bert (2001). ”Hemshinli: The Forgotten Black Sea Armenians” (PDF). Harvard University. http://citeseerx.ist.psu.edu/viewdoc/download?doi=10.1.1.18.1893&rep=rep1&type=pdf. Läst 24 april 2007. 

Webbkällor

• Center for Studies on Turkey, Universitetet i Essen (22 november 2003). ”The European Turks: Gross Domestic Product, Working Population, Entrepreneurs and Household Data” (PDF). Turkish Industrialists' and Businessmen's Association. Arkiverad från originalet den 27 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070627231539/http://www.tusiad.org/haberler/basin/ab/9.pdf. Läst 6 januari 2007. 
• Gordon, Raymond G., Jr. (ed.) (22 november 2005). ”Ethnologue: Languages of the World, Fifteenth edition. Language Family Trees - Altaic”. Arkiverad från originalet den 4 januari 2006. https://web.archive.org/web/20060104122307/http://www.ethnologue.com/show_family.asp?subid=90009. Läst 18 mars 2007. 
• Gordon, Raymond G., Jr. (ed.) (22 november 2005). ”Ethnologue: Languages of the World, Fifteenth edition. Report for language code:kmr (Kurdish)”. http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=kmr. Läst 18 mars 2007. 
• Gordon, Raymond G., Jr. (ed.) (22 november 2005). ”Ethnologue: Languages of the World, Fifteenth edition. Report for language code:tur (Turkish)”. http://www.ethnologue.com/show_language.asp?code=tur. Läst 18 mars 2007. 
• ”Güncel Türkçe Sözlük”. Turkiska språkkommittén. 22 november 2005. Arkiverad från originalet den 21 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070321023726/http://www.tdk.gov.tr/TR/BelgeGoster.aspx?F6E10F8892433CFFAAF6AA849816B2EFB40CE59E171C629F. Läst 21 mars 2007. 
• ”Language Materials Project: Turkish”. UCLA International Institute, Center for World Languages. 1 februari 2007. Arkiverad från originalet den 11 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071011180149/http://lmp.ucla.edu/Profile.aspx?menu=004&LangID=67. Läst 26 april 2007. 
• TNS Opinion & Social (1 februari 2006). ”Special Eurobarometer 243 / Wave 64.3: Europeans and their Languages” (PDF). European Commission Directorate of General Press and Communication. http://ec.europa.eu/public_opinion/archives/ebs/ebs_243_en.pdf. Läst 28 mars 2007. 
• Turkiska språkkommittén. ”Türk Dil Kurumu - Tarihçe (History of the Turkish Language Association)”. Arkiverad från originalet den 24 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070324044352/http://www.tdk.gov.tr/TR/BelgeGoster.aspx?F6E10F8892433CFFAAF6AA849816B2EF2858DA18F4388CDD. Läst 18 mars 2007. 
• ”Türkçe Sözlük (2005)’teki Sözlerin Kökenlerine Ait Sayısal Döküm (Numerical list on the origin of words in Türkçe Sözlük (2005))”. Turkiska språkkommittén. 22 november 2005. Arkiverad från originalet den 12 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070612155830/http://www.tdk.gov.tr/TR/BelgeGoster.aspx?F6E10F8892433CFFAAF6AA849816B2EF1A46C5FBFA979D0C. Läst 21 mars 2007. 

• Musa Güner (1997). Turkisk grammatik. Malmö: Graphic Systems. ISBN 91-630-5399-3 
• International Phonetic Association (1999). ”Turkish”. Handbook of the International Phonetic Association: A guide to the use of the International Phonetic Alphabet. Cambridge: Cambridge University Press. sid. 155. ISBN 0-521-65236-7 (inbunden); ISBN 0-521-63751-1 (pocket) 

• Omniglot om turkiska
• Svensk-turkiskt lexikon
• Zargan: turkiskt-engelskt, engelskt-turkiskt lexikon