Svenska flottan

Redan under vikingatiden fanns en marin organisation under Sveakungarna som benämndes ledung. Den moderna flottans historia brukar i allmänhet ledas tillbaka till Gustav Vasas dagar, närmare bestämt den 7 juni 1522, då 750 tyska legoknektar med tio skepp anlände till Söderköping för att efter Gustav Vasas beslut senare fortsätta till Stockholm. Skeppen och legoknektarna hade av köpmän från Lübeck ställts till den svenske kungens förfogande för en summa av 42 000 mark motsvarande tio tunnor silver. Svenska örlogsfartyg deltog emellertid redan i slaget i Öresund år 1427 vilket påvisar en marin organisation innan den av Gustav Vasa skapade svenska flottan.

Den svenska Örlogsflottan verkade sedan ensam fram till 1756 då man skapade Arméns flotta (skärgårdsflottan) som ansvarade för kustnära försvar och krigföring, medan örlogsflottan blev en linjeflotta för strid till havs. De båda flottorna slogs samman 1823 och bildade då Kungliga Flottan.

Den svenska flottans numerär är relativt de övriga nordiska ländernas stor, ca 300 fartyg, varav det stora flertalet består av snabbgående mindre båtar samt av Stridsbåt 90. Dessutom organiseras i Sverige Kustbevakningen i en särskild organisation under Försvarsdepartementet och förfogar över ytterligare cirka 100 fartyg medan man i till exempel Danmark och Norge organiserar det kustbevakande uppdraget direkt under resp. marin. Dock är den svenska flottans fartyg relativt små, då de största robotbärande ytstridsfartygen utgörs av Visby-klass korvetter. Då dessa slutlevererades 2015, tillförde de sin storlek till trots uthållighet och operationsräckvidd på ett sätt som svenska flottan saknat under de år man organiserade större delen av sjöstridsflottiljerna kring robotbärande robot- och patrullbåtar.

Beslutade materialanskaffningar omfattar två ubåtar av A26-klass (HMS Blekinge och HMS Skåne) som ersättare för Södermanland-klassens två ubåtar, två nya korvetter som ersättare till de två fartygen av Göteborg-klass samt fyra större ytstridsfartyg av Luleå-klass.

Den svenska flottan är från och med 1 januari 2005 organiserad i en ubåtsflottilj och två sjöstridsflottiljer:

• 1. ubåtsflottiljen i Karlskrona
• 3. sjöstridsflottiljen i Karlskrona
• 4. sjöstridsflottiljen på Berga

Flottans huvudbas ligger i Karlskrona och utgörs av stödförbanden Marinbasen och Sjöstridsskolan samt ovan nämnda insatsförband, 1. ubåtsflottiljen och 3. sjöstridsflottiljen.

Flottan har i alla tider bedrivit verksamhet som kan betraktas som internationell. Vid sidan om operationer, som till exempel skydd av svensk sjöfart mot pirater i Medelhavet tidigt 1800-tal och andra bevakningsuppgifter utanför Sveriges sjöterritorium, har flottans fartyg genomfört inspektions- och utbildningsexpeditioner i främmande farvatten. Örlogsbesök, som genom ömsesidiga utbyten mellan svenska fartygsbesättningar och värdländernas örlogsflottor syftar till att skapa goda relationer mellan stater, förekommer regelbundet.

Sedan 1995 har flottan återkommande varit engagerad i minröjningsoperationer i de baltiska ländernas farvatten. Inledningsvis bedrevs denna som svenskt suveränitetsstöd men utvecklades efterhand till en multilateral insatsverksamhet med deltagande örlogsfartyg från bland annat Benelux, Frankrike, Storbritannien och de nordiska grannländerna.

I oktober 2006 beslutade Sveriges regering att Sverige för första gången skall ställa upp med en marin styrka under FN-mandat. Styrkan gick under namnet ML 01 och skulle tillsammans med örlogsfartyg från bland annat Tyskland, Danmark, Norge, Bulgarien, Grekland och Turkiet stoppa smuggling av vapen till Hizbollah och andra grupperingar efter kriget i Libanon sommaren 2006.

Flottan bidrog med korvetten HMS Gävle samt stödresurser i land. Styrkan bedrev sjötrafikkontroll i farvattnen utanför Libanons kust, där uppgiften var att samtliga fartyg som skulle in och ut från Libanons hamnar skulle kontrolleras. HMS Sundsvall (K24) löste av HMS Gävle i april 2007. Den svenska insatsen i Libanon avslutades i september 2007.

Under 2009 bidrog 3. Sjöstridsflottiljen med tre fartyg till den EU-ledda Operation Atalanta i Adenviken. Uppgiften var i första hand att eskortera fartyg tillförande Världslivsmedelsprogrammet. Som tillika uppgift skulle man även ingripa mot piratverksamheten i området. HMS Malmö lyckades stoppa ett pågående piratangrepp, och även gripa sju misstänkta gärningsmän. Styrkan benämndes ME01 och var på plats april till augusti 2009.

Under 2010 skickades ME02 med HMS Carlskrona ned för att agera som styrkehögkvarter för hela Operation Atalanta. Flottiljamiral Jan Thörnqvist var under april till augusti 2009 embarkerad ombord som högste militära befälhavare på plats inom EUNAVFOR.

Marinen har med olika beredskapsnivåer sedan 2001 haft beredskap med följande insatsförband:

• IM, Internationellt minröjningsförband (från 2001)
• IKS, Internationellt korvettförband (från 2003)
• IUb, Internationellt ubåtsförband (från 2003)
• IAS, Internationell Amfibiestyrka (från 2007)
• FNSU, Internationellt underhållsförband (från 2001)

Från och med årsskiftet 2007 deltar ammunitions- och minröjningsenhet ur 4. sjöstridsflottiljen i Afghanistan.

Efter att flottans jagareklass Halland-klass utrangerats under 1980-talet blev ubåtarna de största fartygen i svenska flottan och har därmed fått överta traditionen från jagare att bära landskapsnamn. Näcken-klass blev därmed de sista ubåtarna med klassiska ubåtsnamn. Den sista jagaren HMS Halland (J18) utrangerades innan Västergötland-klass tagits i drift. Bakgrunden till att ubåtarna övertog landskapsnamnen var att dåvarande chefen för marinen amiral Per Rudbergs ansåg att marinens slagkraftigaste fartyg, ubåtarna, skulle överta landskapsnamnen. Flottans korvetter har sedan de infördes döpts till stadsnamn, medan minröjningsfartyg döps efter fyrar och öar.

När det gäller val av namn tas det fram genom en namngivningsprocess, där namn först föreslås till en namngivningskommitté, som sedan skickar sitt namnförslag till H.M. Konungen för "dennes nådiga gillande". Efter konungens svar beslutar sedan marinchefen om slutgiltigt val av fartygsnamn. I namngivningskommitténs process tas hänsyn till historiken och vilka namn som använts tidigare.^[2]

För komplett förteckning och historiska fartyg se Lista över svenska örlogsfartyg

• Larsson, Anders (2022). Karolinska uniformer och munderingar åren 1700 till 1721. Östersund: Jengel Förlag. sid. 164-178. ISBN 978-91-88573-43-8 
• Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. sid. 200. ISBN 978-91-631-8699-8 

• Marinen
• 3. Sjöstridsflottiljen
• 4. Sjöstridsflottiljen
• 1. Ubåtsflottiljen