SGR 0525−66
SGR 0525-66 eller PSR B0565-66,[1] är en mjuk gammarepeater (SGR), belägen i supernovaresten (SNR) 0526−66.1, även känd som N49, i Stora magellanska molnet (LMC) i södra delen av stjärnbilden Svärdfisken. Det var den första mjuka gammarepeatern som upptäcktes, och år 2015 den enda kända utanför Vintergatan. Först upptäcktes i mars 1979,[2] lokaliserades den genom att använda mätningen av ankomsttidsskillnaderna för signalen av en uppsättning satelliter utrustade med gammastrålningsdetektorer. Sambandet med N49 kan bara vara indirekt: det verkar tydligt att mjuka gammarepeater bildas i unga stjärnhopar. Det är inte säkert att explosionen som födde SGR 0525-66 också är den som producerade kvarlevan N49.
| SGR 0525-66 | |
 | |
| Observationsdata Epok: J2000.0 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Svärdfisken |
| Rektascension | 05t 26m 00,7s[1] |
| Deklination | -66° 04′ 35,0″[1] |
| Skenbar magnitud () | 24,0[2] |
| Stjärntyp | |
| Spektraltyp | M[3] |
| Astrometri | |
| Avstånd | ca 165 000 lå |
| Andra beteckningar | |
| PSR B0565-66 [4] | |
Observation
redigeraDen 5 mars 1979 träffades två sovjetiska satelliter som då drev genom solsystemet av en explosion av gammastrålning klockan 15:51 UTC. Denna kontakt höjde strålningsavläsningarna på båda sonderna från normala 100 cps (counts per second) till över 200 000 cps, på bara en bråkdel av en millisekund.[3]
Denna explosion av gammastrålning fortsatte snabbt att spridas. Elva sekunder senare mättades Helios 2, en NASA-sond, som var i omloppsbana kring solen, av strålningsexplosionen. Den träffade snart Venus, och Pioneer Venus Orbiters detektorer överbelastades av vågen. Sekunder senare mottog jorden strålningsvågen, där den kraftfulla uteffekten av gammastrålning översvämmade detektorerna från tre amerikanska försvarsdepartementets Vela-satelliter, den sovjetiska Prognoz 7-satelliten och Einsteinobservatoriet. Strax innan vågen lämnade solsystemet träffade explosionen också International Sun-Earth Explorer. Denna extremt kraftfulla explosion av gammastrålning utgjorde den starkaste vågen av exogammastrålning som någonsin upptäckts. Den var över 100 gånger mer intensiv än någon känd tidigare exoexplosion. Eftersom gammastrålning sprids med ljusets hastighet och tiden för pulsen registrerades av flera avlägsna rymdfarkoster såväl som på jorden, kunde källan till gammastrålningen beräknas med en noggrannhet på cirka 2 bågsekunder.[5]
Källans riktning motsvarade resterna av en stjärna som hade blivit supernova omkring 3000 f.Kr.[6] Källan fick namnet SGR 0525-66, själva händelsen fick namnet GRB 790305b, den första observerade SGR megaflaren.
Se även
redigeraReferenser
redigera- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, SGR 0525-66, J0523-7125 6 juni 2024.
Noter
redigera- ^ [a b c] "PSR B0525-66". SIMBAD. Centre de données astronomiques de Strasbourg. Hämtad 1 mars 2018.
- ^ [a b] On the persistent X-ray emission from the soft gamma-ray repeaters
- ^ [a b] Kouveliotou, C.; Duncan, R. C.; Thompson, C. (February 2003). "Magnetars Archived 2007-06-11 at the Wayback Machine". Scientific American; Page 35.
- ^ https://simbad.cds.unistra.fr/simbad/sim-id?Ident=SGR+0525%E2%88%9266.Hämtad 2024-09-29.
- ^ Cline, T. L., Desai, U. D., Teegarden, B. J., Evans, W. D., Klebesadel, R. W., Laros, J. G. (Apr 1982). "Precise source location of the anomalous 1979 March 5 gamma-ray transient". The Astrophysical Journal. 255: L45–L48. Bibcode:1982ApJ...255L..45C. doi:10.1086/183766. hdl:2060/19820012236. Open access icon
- ^ Kouveliotou, C.; Duncan, R. C.; Thompson, C. (February 2003). "Magnetars Archived 2007-06-11 at the Wayback Machine". Scientific American; Page 36.
Externa länkar
redigera- https://www.universeguide.com/star/155195/sgr0525-66
- Kulkarni, Shrinivas (1998). ”The Enigmatic Soft Gamma-Ray Repeaters”. Barbara A. Mikolski Archive for Space Telescopes. Space Telescope Science Institute. http://www.stsci.edu/observing/phase2-public/6827.prop.
- Mereghetti, S.; Götz, D.; Mirabel, I. F.; Hurley, K. (April 11, 2005). ”INTEGRAL discovery of persistent hard X-ray emission from the Soft Gamma-ray Repeater SGR 1806-20”. Astronomy and Astrophysics. Letters 433 (2): sid. L9–L12. doi:. Bibcode: 2005A&A...433L...9M.