Johan Gustaf Edgren, ofta J.G. Edgren, född 9 oktober 1849 i Åmål, död 17 september 1929 i Stockholm, var en svensk läkare. Han var syssling till Hjalmar Edgren.

Johan Gustaf Edgren (1849-1929), fotograferad av Henri Osti 1877.

Biografi

redigera

Edgren blev student vid Uppsala universitet 1871, medicine kandidat där 1876, medicine licentiat vid Karolinska institutet 1879 och medicine doktor i Uppsala 1881 efter disputation vid Karolinska institutet. Som laborator i fysiologi tjänstgjorde han 1877 i Uppsala och åren 1879-80 i Stockholm; han förordnades 1884 till docent i medicin vid Karolinska institutet, utnämndes 1888 till extra ordinarie professor och 1908 till ordinarie professor i samma ämne där. Han var livmedikus hos kung Oskar II från 1888 och efter dennes frånfälle hos efterträdaren Gustaf V fram till 1914 (sistnämnda år lämnade han även sin professur). Edgren gravsattes i Gustav Vasa kyrkas kolumbarium vid Odenplan i Stockholm.[1]

Bibliografi i urval

redigera
  • Iris’ rörelsemekanism hos grodan I, II (i "Upsala läkareförenings förhandlingar", 1876, 1878)
  • Bidrag till läran om temperaturförhållandena i periferiska organ (gradualavhandling, 1880)
  • Den elektriska undersökningen af musklerna och de motoriska nerverna (1884)
  • Om den primära progressiva myopatin (i "Nordiskt medicinskt arkiv, 1887)
  • Kardiografiska och sfygmografiska studier (ibidem, 1888)
  • Amusie (musikalische Aphasie), i "Deutsche Zeitschrift für Nervenheilkunde" (1895)
  • Inledning till Svenska läkarsällskapets diskussioner om kolerans behandling (i sällskapets "Handlingar", 1892)
  • Om lungtuberkulosens botlighet (ibidem, 1896)
  • Om lungtuberkulosens utbredning, botlighet och bekämpande (föredrag i Hälsovårdsföreningen, 1896)
  • Kliniska studier öfver arterioskleros (1897, på tyska Die Arteriosklerose, klinische Studien, 1898)
  • Läkemedlens användning och dosering (tillsammans med Severin Jolin, 1893; tredje upplagan 1902).

Utmärkelser

redigera

Källor

redigera