What do you think?
Rate this book
259 pages, Paperback
First published January 1, 1996
"And so we started on that familiar journey. Again we became shadows in the night, dark dingoes sinking home to our lair."
"That's what war does to you. Either kills you in one go or destroys you bit by bit. One way or the other, it gets you."
[SV] ¡Oi! Spoilers, stavfel och alternativa fakta kan förekomma rakt föröver!
VAD? Ellie, Fi, Homer, Lee och Kevin befinner sig i tryggheten på Nya Zeeland när de ombeds följa med tillbaka till Wirrawee och agera vägvisare åt Nya Zeeländarnas armé när de skall sabotera det lokal flygfältet. De går motvilligt med på att bege sig in i hetluften igen medveten om att det är deras hem som står på spel.
VEM? I den här boken får vi en välbehövlig uppdatering om vad som pågått inne i Wirrawee och jag skönjer även detaljer här som skulle användas i tv-serien som släpptes 2016. Det är också första gången vi hör av Corrie sedan hon släpptes av utanför sjukhuset.
VAR? Uppfriskande nog utspelar sig större delen av boken inne i Wirrawee.
HUR? I tidigare böcker har det gått relativt väl för ungdomarna när de utfört sina gerillaaktioner, och det är uppfriskande att det går snett. Det hade dessutom varit relativt ologiskt att de skulle lyckas bättre än tränade soldater (som dessutom försvinner utan skuggan av ett ord). Sedan kan man ju säga vad man vill om idén att mer eller mindre tvinga tonåringar att återvända till en krigzon. Inledningsvis får vi möta en Ellie som lider av vad vi idag kallar PTSD och Ellie har även en psykiatriker så länge hon är kvar i Nya Zeeland. Det tillhör bokens starka delar: att Ellie tillåts må dåligt men ändå rätar på ryggen och gör vad hon måste. Ibland kan jag sakna ett perspektiv utifrån de andra ungdomarna, men samtidigt finns det en viss realism i att bara ha ett enperson-vinkel där man inte alltid vet om de andra mår som en själv. Jag hoppas att någon av de resterande böckerna kommer hitta en förklaring på vad som hände Kiwi-soldaterna.
SÅ? Jag skall erkänna att jag inledningsvis inte mindes mycket av vad som hände i bok 3, men det kom tillbaka till mig i stora drag under läsningen. Jag gillar att kriget och gerillaverksamheten satt sina spår i Ellie, men också att hon lyckas skaka av sig det när det gäller. Kanske är det epilogen här som överraskar mest, men samtidigt så inser jag att det inte finns någon poäng i att låta sällskapet återvända till Australien bara för att skeppas tillbaka igen. Det är en förvånansvärt lättläst bok, trots att handlingen bitvis är tung speciellt sedan det är många bakslag gänget får sig till livs här.
--
[EN] I'm going to start by admitting that I initially didn't remember much of book 3, but it returned to me as I was reading this. I like how we get to learn that the guerilla warfare has made marks in Ellie, probably what we today define as PTSD, but also that she shakes it of when she needs to. The story contains a surprising amount of backlashes, but in good refreshing ways. The epilogue is maybe what's most surprising even if there is no logic in bringing them to NZ just to ship them back during the next book. It's an surprising easy read even when the subject and story gets darker and heavier.