Hoppa till innehållet

Kairouan

Världsarv
Kairouan
Stora moskén i Kairouan.
Stora moskén i Kairouan.
Geografiskt läge
Koordinater35°40′0″N 10°6′17″Ö / 35.66667°N 10.10472°Ö / 35.66667; 10.10472
LandTunisien
Region*Arabstaterna
Data
TypKulturarv
Kriterieri, ii, iii, v, vi
Referens499
Historik
Världsarv sedan1988  (12:e mötet)
Kairouan på kartan över Tunisien
Kairouan
.
* Enligt Unescos indelning.

Kairouan (arabiska: Al-Qayrawan) är en stad i Tunisien, ungefär 125 km söder om Tunis. År 2004 hade staden ungefär 115 500 invånare.[1]

Kairouan grundades av Uqba ibn Nafi (Sidi Okba) år 670 efter Kristus[1] under de stora arabiska erövringarna, och var huvudstad i Tunisien under aghlabiderna. Under fatimiderna blev Mahdia huvudstad. Under osmanska riket blev Tunis huvudstad, vilket den fortfarande är.

Kairouan är en av islams heligaste städer,[1] och många sunnimuslimer anser den vara islams fjärde heliga stad efter Mecka, Medina och Jerusalem och den heligaste staden i Maghreb. Den är därför en välbesökt vallfartsort.[1] I Kairouan finns många praktfulla moskéer, bland annat den stora Sidi Okba-moskén, vars äldsta delar är från 836. Moskén har 17 skepp i bönehallen och en mäktig, 35 meter hög minaret.[1] Under lång tid fick icke-muslimer inte komma in i staden, men detta ändrades sedan fransmännen besatte den 1881.[2] Staden har kring sitt historiska centrum en ringmur med flera stadsportar.[3]

Marknadsplatsen i den muromgärdade medinan i Kairouan är berömd. På marknaden säljs bland annat mattor och lädervaror.[1] Liksom i de flesta stora tunisiska städer beror en stor del av marknadens inkomster på turismen. I filmen Jakten på den försvunna skatten spelades gatuscenerna i "Kairo" in i Kairouan. Kairouan upptogs 1988 på Unescos världsarvslista.[3]

  1. ^ [a b c d e f] ”Kairouan”. Store norske leksikon. http://snl.no/Kairouan. Läst 3 oktober 2010. 
  2. ^ Kairouan i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1910)
  3. ^ [a b] Christina Langner (red.) (2006). ”Tunesien”. Die Natur- und Kulturwunder der Welt. wissenmedia Verlag. sid. 437−438 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]