Hoppa till innehållet

Suchoj Su-7

Från Wikipedia
Suchoj Su-7
Su-7 MLP 03.jpg
Suchoj Su-7.
Beskrivning
TypAttackflygplan
Besättning1: Su-7, Su-7B, Su-7BM, Su-7BKL, Su-7BMK och Su-7IG.
2: Su-7U, Su-7UM och Su-7UMK.
Första flygning7 september 1955
I aktiv tjänst1959-1990
VersionerSu-7, Su-7B, Su-7BM, Su-7BKL, Su-7BMK, Su-7IG, Su-7U, Su-7UM och Su-7UMK.
UrsprungSovjetunionen Sovjetunionen
TillverkareSuchoj
Antal tillverkade1800+
Data
Längd16,80 meter
Spännvidd9,31 meter
Höjd4,99 meter
Vingyta34 m²
Tomvikt8 330 kg
Max. startvikt15 210 kg
Max. bränslevikt3 220 kg
Motor(er)1 × Ljulka AL-7F-1 turbojet med ebk
Prestanda
Räckvidd med
max. bränsle
1 650 km
Max. flyghöjd17 600 m
Stigförmåga160 m/s
Dragkraft/vikt:0,71
Vingbelastning434,8 kg/m²
Beväpning & bestyckning
Upphängnings-
punkter
6
Fast beväpning2 × 30 mm NR-30 automatkanoner
BomberFAB-250, FAB-500, FAB-750
RobotarVympel K-13, Vympel R-60, Vympel R-73, Zvezda Ch-25, Vympel Ch-29, Raduga Ch-58
RaketerUB-16-57U raketkapsel för 16 × S-5 raketer
Ritning

Suchoj Su-7, förkortat Su-7 (ryska: Сухой Су-7, Су-7. NATO-rapporteringsnamn: Fitter-A[1]), var ett sovjetiskt jetdrivet jakt/attackflygplan som utvecklades under det tidiga 1950-talet. Första flygningen gjordes 1955 och 1959 togs planet i tjänst. Totalt byggdes över 1 800 Su-7:or. Det tvåsitsiga skolflygplanet Sukhoj Su-7U fick NATO-namnet Moujik.

I maj 1953 började konstruktionsbyrån Suchoj att designa ett jaktflygplan med svepta vingar med motorn Ljulka AL-7. Det var det första sovjetiska flygplanet med helrörliga stjärtfenor utan roder och variabelt luftintag med centerkon. Den första prototypen S-1 flög första gången 7 september 1955 och satte i april 1956 sovjetiskt hastighetsrekord med 2 170 km/h. Motorn visade sig dock vara otillförlitlig och S-1 totalförstördes vid ett haveri 23 november 1956.

I juli 1958 började man konstruera en attackversion av Su-7 som fick beteckningen Su-7B. Den största nackdelen med både Su-7 och Su-7B var den höga landningshastigheten (runt 350 km/h). Flera försök gjordes att komma tillrätta med problemet, till exempel startraketer och bromsskärmar. Den mest lyckade konstruktionen var dock provflygplanet Su-7IG med svepbara vingar som ledde fram till efterföljaren Suchoj Su-17.

Endast 143 jaktflygplan byggdes, men de blev kortlivade och ersattes snart av Mikojan-Gurevitj MiG-21. Attackversionen tillverkades i långt fler exemplar och förblev trots flera brister i tjänst in på 1970-talet.

  • Su-7 – Jaktversion. 143 byggda.
  • Su-7B – Första attackversionen. 431 byggda.
  • Su-7BM – Uppgraderad version med ny motor, nytt bränslesystem med möjlighet att bära fälltankar. 290 byggda.
  • Su-7BKL – Version med förstärkt landningsställ, fästen för startraketer och två bromsskärmar. 441 byggda.
  • Su-7BMK – Exportversion av Ju-7BM utan möjlighet att bära kärnvapen.
  • Su-7U – Tvåsitsig skolversion av Su-7B.
  • Su-7UM – Tvåsitsig skolversion av Su-7BM.
  • Su-7UMK – Tvåsitsig skolversion av Su-7BMK.
  • Su-7IG – Provflygplan med svepbara vingar.
  1. ^ Namnet Fitter används även för de senare flygplanstyperna Su-17, Su-20 och Su-22, därav versionssuffixet -A.

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]