Realism

Huvudartikel: Realism (filosofi)

Realism inom filosofin har en rad betydelser. Dels syftar det på antagandet att verkligheten existerar oberoende av våra övertygelser och påståenden, dels på antagandet att verkligheten i huvudsak är så som våra sinnen visar den. Det senare kallas ibland naiv realism, eftersom det lätt kan tolkas som uppenbart falskt: t.ex. den naive realisten tycks behöva anta att alla katter verkligen är svarta om natten eller att husfasader verkligen byter färg beroende på skiftande ljusförhållanden. Men en sådan tolkning har knappast några försvarare. En rimligare tolkning är att den naive realisten ser svarta katter och skiftande färger på husfasader eftersom det är precis så som verkligheten ser ut under sådana förhållanden. Man antar då att verkligheten ses direkt, till skillnad från den kritiske realisten som aldrig tycks se verkligheten direkt utan bara sina egna mer eller mindre strikta avbildningar.

Enligt kritisk realism står våra sinnen i en viss systematisk relation till en objektivt existerande verklighet, men avbildar den inte strikt. Antagandet är vanligt, som när man säger att det vi ser som rött ljus orsakas av ljus inom ett visst våglängdsområde, eller kanske av ett slag mot ögat. Klassisk atomism hos Demokritos och Lucretius ger tidiga exempel på detta. Den ontologiskt realistiska riktningen menar att tingens egenskaper existerar oberoende av om vi varseblir dem eller ej. Realism står då i opposition till nominalism och idealism. Inom matematikfilosofi är realism detsamma som platonism. Vidare kan realism stå i motsats till instrumentalism inom vetenskapsteorin och går då ut på att vetenskapliga teorier och teoretiska entiteter faktiskt existerar. Någon form av realism antas när man stävar efter objektivitet, dvs ett sakligt och opartiskt förhållningssätt t.ex. i samband med undersökningar där resultatet i möjligaste mån förväntas vara oberoende av forskarens åsikter eller föreställningar. När man inom vetenskapsteorin (eller vetenskapsfilosofin) talar om naturlagar skiljer sig realisterna från regularitetsteoretikerna vilka menar att det enda som existerar är regulariteter eller regelbundenheter, och inte några nödvändiga lagar.

Huvudartikel Realismens litteratur

Realismen som litterär epok varade från omkring 1830 till 1860. Den betecknas av en strävan efter att skildra omvärlden så realistiskt som möjligt, det vill säga ur ett mer eller mindre objektivt och vetenskapligt perspektiv. Ett exempel är romanen Pappa Goriot av Honoré de Balzac och ses närmast som ett tydligt exempel på Balzacs detaljrealism. Realismen uppkom som en direkt opposition mot romantiken och dess fantasi och naturmystik.

I senare års tecknade serier (och ibland inom övrig litteratur och inom filmen^[1]) används ibland begreppet vardagsrealism som benämning på en stil som utgår från vardagen. Den står i motsats till serieberättelser som beskriver mer eller mindre fantastiska hjältesagor. Vuxenserieskapare från 1980-talet och framåt arbetar ofta i en "vardagsrealistisk" stil, med eller utan självbiografiska inslag.^[2] En tidig amerikansk representant för vardagsrealism i serieform var Will Eisner, som redan i slutet av 1970-talet använde stilen i serieromaner som Ett hus i Bronx.

Inom filmen förekom bland annat socialrealism, neorealism och så kallad diskbänksrealism.

Realism i 1800-talets konst präglas av många vardagliga motiv och många skildringar av arbetare och deras miljöer. Konstkritikerna blev under denna tid en viktig del i konstens värld. Litografitekniken uppfanns och började användas flitigt av bland andra Honoré Daumier, och i och med det kunde konsten spridas snabbare, lättare och till en bredare publik. Inom konsten började även fotografi användas, bland annat av Félix Nadar.

• Jean-François Millet (1814–1875)
• Rosa Bonheur (1822–1899)
• Gustave Courbet (1819–1877)
• Honoré Daumier (1808–1879)
• Mathew Brady (1822–1896)
• Thomas Eakins (1844–1916)
• Félix Nadar (1820–1910)
• Édouard Manet (1832–1883)

Huvudartikel Realism (internationella relationer)

Inom den statsvetenskapliga teoribildningen om internationella relationer betecknar realism olika riktningar som betonar "realpolitik" och strategi framför ett alltför stort betonande av ideella mål. Den traditionella realismen utgår från en pessimistisk syn på människan, och är på så sätt besläktad med konservatismen. En nyare variant, neorealismen, betonar det internationella politiska systemets anarkiska struktur. Detta gör att den internationella politiken enligt realisterna påminner om det "naturtillstånd" utan regering som finns hos många klassiska filosofer. Inom den praktiska politiken rekommenderar realismen en utrikespolitik som främjar det nationella intresset, genom till exempel lämpliga strategiska allianser.

• Konceptualism
• Magisk realism
• Universaliestriden