Wikipedia

F.W. Murnau

tysk filmregissör (1888–1931)
(Omdirigerad från F. W. Murnau)

Friedrich Wilhelm "F.W." Murnau, ursprungligen Plumpe, född 28 december 1888 i Bielefeld i Tyskland, död 11 mars 1931 i Santa Barbara i Kalifornien, var en tysk regissör av stumfilmer. Murnau var en av de mest kända företrädarna för expressionismen inom filmskapandet och utvecklade revolutionära kamera- och montagetekniker. Han är kanske mest känd för skräckfilmen Nosferatu, en bearbetning av Bram Stokers Dracula.

F.W. Murnau
FöddFriedrich Wilhelm Plumpe
28 december 1888[1][2][3]
Bielefeld[4]
Död11 mars 1931[1][2][3] (42 år)
Santa Barbara[5], USA
BegravdSüdwestkirchhof Stahnsdorf[6]
Medborgare iTyskland[7]
Utbildad vidRuprecht-Karls-Universität Heidelberg
Hochschule für Schauspielkunst Ernst Busch
SysselsättningFilmregissör[8], filmproducent, manusförfattare, regissör[9]
PartnerHans Ehrenbaum-Degele
FöräldrarHeinrich Plumpe
Namnteckning
Redigera Wikidata
Minnessten i Grunewald i Berlin.

Den svenske författaren Frank Hellers bok Storhertigens finanser (1915) ligger som underlag till Murnaus film med samma titel (1924).

Biografi

redigera

Tyskland

redigera

Murnau växte upp i en välbärgad borgerlig familj. Fadern (Heinrich Plumpe) var ägare till en tygfabrik i nordvästra Tyskland och modern (Otilie Volbracht) var lärarinna. Efter gymnasieutbildning i Kassel, dit familjen hade flyttat 1892, studerade han filologi och konsthistoria i Berlin och Heidelberg. Han uppmärksammades i samband med en studentuppsättning av den berömde regissören Max Reinhardt, som värvade honom till sin skådespelarskola. Där blev Murnau vän med Franz Marc, Else Lasker-Schüler och Hans Ehrenbaum-Degele. Han antog artistnamnet Murnau (efter orten Murnau am Staffelsee), vilket också innebar en klar brytning med föräldrarna, som varken kunde acceptera hans öppet homosexuella livsstil eller hans skådespelar- och regissörsambitioner.[10] Murnau var 210 cm lång och sades ha ett kyligt men myndigt uppträdande.[11]

Under första världskriget var Murnau stridspilot i tyska flygvapnet, tills han avsiktligt eller på grund av ett navigationsfel landade på neutral schweizisk mark. Han internerades i Andermatt, där han vann ett regissörspris för en uppsättning av den patriotiska pjäsen Marignano.

År 1919 återvände Murnau till Berlin och började arbeta som filmregissör. Hans första film, Der Knabe in Blau ("Den blå pojken"), inspirerad av Thomas Gainsboroughs målning med samma namn, har likt flera andra av Murnaus filmer gått förlorad för omvärlden. Med filmen Der Bucklige und die Tänzerin inledde han ett fruktbart samarbete med manusförfattaren Carl Mayer, som kom att skriva manuset till ytterligare sex av Murnaus filmer. Hans mest berömda film från denna tid är draculafilmatiseringen Nosferatu från 1922, med Max Schreck i huvudrollen som vampyrgreven. På grund av problem med upphovsrätten kunde filmen inte använda sig av Bram Stokers originaltitel. Murnau stämdes av Stokers änka, förlorade målet och domstolen krävde att alla kopior av filmen skulle förstöras. Piratversioner av filmen överlevde dock.

Efter sina tidiga framgångar fick Murnau ett kontrakt med den stora tyska filmkoncernen Universum Film (UFA). För UFA:s räkning regisserade han Sista skrattet, i vilken Emil Jannings spelar en hotellportier som degraderas till toalettvakt. I denna film använde sig Murnau och hans kameraman Karl Freund av ett slags "flygande" kamerateknik som möjliggjorde nya typer av perspektiv (exempelvis för att följa röken från en cigarett). Genom vad Murnau kallade "subjektiv kamera" kunde åskådaren följa händelseförloppet med filmkaraktärernas ögon. Murnaus förmåga att berätta en historia med rent filmiska medel kan illustreras med att Sista skrattet i det närmsta saknar textrutor, vilket var högst ovanligt under stumfilmsepoken. Murnaus sista tyska filmer blev Tartüff (efter Molières pjäs) och Faust med Gösta Ekman i huvudrollen, båda från 1926.

Hollywood

redigera

Murnaus framgångar i Tyskland och den amerikanska versionen av Sista skrattet hade väckt uppmärksamhet i Hollywood. Han erbjöds ett filmkontrakt av den amerikanske producenten William Fox och emigrerade till Kalifornien år 1926. Hans första amerikanska film, Soluppgång vann tre oscars vid den allra första Oscarsgalan 1929. De kommersiella förväntningarna infriades emellertid inte helt, och i och med att Fox upplevde finansiella svårigheter och läget i Hollywood genomgick förändringar på grund av talfilmens genombrott fick Murnau tåla allt större begränsningar av sin konstnärliga frihet i sina kommande filmer. Under inspelningen av City Girl blev han rent av ersatt av en ny regissör som utan Murnaus inflytande gjorde en talversion av filmen.

Besviken på Hollywoods krav avbröt Murnau 1929 sitt kontrakt med Fox. Efter ett misslyckat försök att återuppta samarbetet med UFA i Berlin köpte han en segelyacht, fast besluten att spela in sin nästa film på sina egna villkor, och for till Tahiti för att regissera Kärlekens ö (Tabu) tillsammans med dokumentärfilmaren Robert J. Flaherty. Under inspelningen uppstod svårigheter med filmföretaget som finansierade projektet, och slutligen avslutade Murnau samarbetet med Flaherty för att slutföra filmen med egna och lånade pengar. Filmen, som spelades in på ön Bora Bora med uteslutande inhemska amatörskådespelare blev en stilbildande blandning av dokumentär och melodram. Paramount blev så imponerade av filmen att de erbjöd Murnau ett tioårskontrakt.

Död

redigera

Vid premiären av Kärlekens ö den 18 mars 1931 levde inte Murnau längre. Den 11 mars förlorade hans tjänare, den 14-årige filippiniern Garcia Stevenson, kontrollen över deras hyrda Rolls-Royce på kustvägen från Santa Monica och frontalkrockade med en elstolpe. Murnau dog några timmar senare av sina skador på ett sjukhus i Santa Barbara.[12] Endast elva personer var på plats för att ta avsked av honom på begravningen den 19 mars, däribland Greta Garbo, Robert Flaherty, Emil Jannings, och Fritz Lang, som höll begravningstalet. Garbo lät dessutom göra en dödsmask av Murnau, som hon hade på sitt skrivbord under sina år i Hollywood.[13]

Filmografi

redigera

Referenser

redigera

Noter

redigera
  1. ^ [a b] SNAC, SNAC Ark-ID: w6089g8c, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Find a Grave, Find A Grave-ID: 8443, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b] Discogs, Discogs artist-ID: 1179676, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 10 december 2014.[källa från Wikidata]
  5. ^ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014.[källa från Wikidata]
  6. ^ läs online, www.berlin.de .[källa från Wikidata]
  7. ^ Libris, Kungliga biblioteket, 29 oktober 2012, Libris-URI: 75kmqg0r1x27vr9, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
  8. ^ Archive of Fine Arts, abART person-ID: 123271, läs online, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  9. ^ www.acmi.net.au, webb-ID på ACMI: creators/34147.[källa från Wikidata]
  10. ^ ”F.W. Murnau”. TCM. http://www.tcm.turner.com/tcmdb/person/137578%7C50585/F-W-Murnau/. 
  11. ^ F.W. Murnau. Eisner, Lotte H. (1964). Le Terrain Vague. ASIN: B0029LAF1M
  12. ^ ”F. W. Murnau Killed in Coast Auto Crash.”. New York Times. 12 mars 1931. https://www.nytimes.com/1931/03/12/archives/fw-murnau-killed-in-coast-auto-crash-movie-director-planned-to-go.html. Läst 7 augusti 2012. ”Movie Director Planned to Go Home to Germany After Making South Seas Film. F.W. Murnau, German and American moving picture director, died this morning in a local hospital from injuries received in an automobile accident yesterday afternoon on the Coast Highway north of here.” 
  13. ^ Eisner, Lotte H. (1973). Murnau. University of California Press. sid. 222. ISBN 978-0-520-02425-0. Läst 13 juli 2010 

Allmänna källor

redigera
  • Lotte H. Eisner: Murnau. Kommunales Kino, Frankfurt 1979.
  • Klaus Kreimeier (Red.): Friedrich Wilhelm Murnau 1888-1988. Bielefelder Verlag, Bielefeld 1988, ISBN 3-87073-034-X.
  • Fred Gehler & Ullrich Kasten: Friedrich Wilhelm Murnau. Henschel, Berlin 1990, ISBN 3-362-00373-7.
  • Luciano Berriatúa: Los proverbios chinos de F. W. Murnau. Filmoteca Española. Instituto de las Artes Audiovisuales, Madrid 1990-92, ISBN 84-86877-06-7.
  • Michael Althen: Schlingen des Dunkels. Murnaus "Gang in die Nacht" 1920. i: Peter Buchka, Hg.: Deutsche Augenblicke. Eine Bilderfolge zu einer Typologie des Films. ("Off-Texte" 1, Münchener Filmmuseum) Belleville, München 1996, ISBN 3-923646-49-6
  • Hans Helmut Prinzler: Friedrich Wilhelm Murnau. Ein Melancholiker des Films. Bertz + Fischer, Berlin 2003, ISBN 3-929470-25-X
  • Enno Patalas, Friedrich-Wilhelm-Murnau-Stiftung: Friedrich Wilhelm Murnau: Südseebilder. Texte, Fotos und der Film "TABU". Bertz + Fischer, Berlin 2005, ISBN 3-929470-26-8,
  • Maik Bozza & Michael Herrmann: Schattenbilder - Lichtgestalten. Das Kino von Fritz Lang und F.W. Murnau. Filmstudien. Bielefeld 2009.

Externa länkar

redigera
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=F.W._Murnau&oldid=55001145”